Så har första advent precis passerat. För mig innebär det att jag borde pynta. Borde.

Det tar alltid emot. Jag måste gå upp på vinden. Hämta kartongen och sedan inte veta om jag ska bära upp den igen eller om den ska stå någonstans och ta plats. Jag är inte så förtjust i dra fram mer grejer, som jag sedan ska packa ned och forsla upp på vinden igen.

Alla andra verkar ha pyntat veckovis, iallafall  flera dagar, innan mig. Alla verkar vara så färdiga, juliga och pyntade. Jag känner mest ett borde. Men sen lördagskväll börjar jag motvilligt. Stötvis. Ogenomtänkt. Oplanerat. Tycker dock att det är härligt att dricka julmust och äta pepparkakor, mammas fantastiska knäck och min egengjorda (jo, det är sant) kola. Kanske tröstäter jag. Det är ok.

Hur det än är kommer adventsstjärnorna upp, ljusslingorna får nya fräscha batterier och balkongräcket glittrar, adventsljusstaken får nya ljus och köksbordet kläs med en duk i rött och grönt. Den vackra julstjärnan jag fått av mor och far pryder sin plats i fönstret och den blinkande ängeln sprider sitt skimmer. Julmust och knäck har bidragit positivt. Känslan av borde har klingat av.

December. Årets mörkaste månad.

Det lyser vackert från alla fönster. Mörkret lättar något.

Landskapet forsar förbi mig där jag sitter på tåget mot Göteborg, för att sedan ta mig vidare mot Malmö. Klarblåa sjöar med ett nätt istäcke, djupgulfärgade vassar som ramar in, strålande sol på en hög himmel. Efter en månad i det gråa finner jag ljuset, och alla de färger det framkallar underbart. Känslan av högt i tak är överväldigande och befriande.

Läser ”Camino – berättelser med kraft att förändra”. En tidskrift att inspireras av. Här följer nedslag som jag finner gripande:

Röstånga. En by i av Skånes minsta kommuner Svalöv. Här har den ideella föreningen Röstånga Tillsammans gjort stordåd. Tycker följande text speglar vår tid när den är som bäst, eller kan vara som bäst:

”Röstånga får inte reduceras till anekdotisk underhållning. Det vi gör är ett uttryck för ett behov vi lever i. Vi skapar en hybridorganisation som jobbar marknadsmässigt men utifrån en värdegrund, för det lokala men utan vinstintressen. Kan vi organisera om och tänka nytt kan vi också lösa samhällsutmaningar på nytt sätt” (Camino 2018, v 48, s 48).

Min spaning består i att vi behöver tänka nytt och lösa problem på nytt sätt. Hybrider. Värdegrund. Tillsammans.

På sidan 11 i Camino möter mig följande rubrik:

Klimatforskaren Kevin Andersson: ”Sverige, ni har ett stort ansvar. Sverige framhäver sig ofta som ett ledande land i klimatkampen. Klimatforskaren Kevin Andersson är dock inte särskilt imponerad, utan efterlyser ett mycket starkare ledarskap”.

Helén Williams, forskare/lärare (miljö- och energisystem) på Karlstad universitet uttalade det samma under ett av Art Existas Filosofiska caféer under hösten. All kunskap finns – varför tar inte politikerna sitt ansvar?

Spaning nummer två: varför tar inte ledande politiker ansvar? Varför görs inte  de förändringar som krävs? Varför agerar för många som strutsar?

Det finns ett flertal spaningar, men jag låter dessa två stå i fokus denna ljuvliga måndag. Än så länge kan vi bada i de klarblå sjööarna, andas den novemberhöga krispiga luften, förundras över skog och vass.

Hur vill du ha det? Vad vill du göra för vår miljö och klimat? Hur vill du leva?

Ska vi slå ännu ett köprekord denna jul eller som Röstånga tänka nytt med en värdegrund där vi tar ansvar för våra liv. Vilken är ledaren i ditt liv?

Förändring. Är det något du gillar? Ogillar? Eller kanske inte bryr dig så mycket om?

Ibland ställs vi inför livsavgörande förändringar. Livet kan skakas i sina grundvalar i ett ögonblick. Det kan innebära att livet öppnar sig mot något positivt. Livet blir större, djupare, mer färgrikt och fantastiskt. Det kan också betyda att livet stängs, smulas sönder och lämnar dig i spillror.

Myntet har alltid två sidor.

Vad jag nu talar om är när vi utsätts, drabbas och ställs inför förändring. Men jag kan välja förändring också. Jag kan vilja förändring. Hur vet du vad du vill? Hur känner du vad som ”rätt”? Hur kommer du fram till dina självvalda beslut? Har du en magkänsla? Intuition? Gör du listor med för och emot? Hur vet du?

Ibland är det lättare att låta bli. Lättare och undvika förändring.

Jag borde ändra på vad och hur jag äter och dricker. Jag borde röra på mig mer. Jag borde höra av mig mer. Jag borde… Äsch! Orka?!

Jag står i förändring. Jag brottas med olika alternativ. Jag vrider och vänder. Tittar från ena och andra hållet. Försöker känna. Ibland känns ingenting – ibland känns ena alternativet oerhört klart ena dagen för att förbytas nästa dag. Hur vet jag?

Bollar är uppkastade. De lär komma ner.

November.

Kan inte säga att jag spontant gillar novembermånad. Upplever att det från månadens första dag blivit mörkare, regnigare, blötare, gråare, tyngre. Jag kan göra listan lång…

November är månaden då jag brukar fantisera om resor. Resor till solen, värmen, färgerna. Flykten från det grötgråa. Flykten från heldagsregnet. Flykten från mörkret. Flykten från det stillnade. Flykten.

Dock gjorde Per mig medveten om att det fanns en möjlighet att se det vackra med de lövlösa träden. Han gjorde mig  uppmärksam på att trädens form (habitus) framträdde utan allt det gröna. Plötsligt framträder träden på ett annat sätt utan löv, färg och ljus. Varje träd har sin form. I sin nakenhet visar det sig något som varit dolt i bladmassorna. Per fick mig att se detta.

När jag talade med vännen A-K förvånade hon mig och sa ”Jag tycker november är en snygg månad”. Snygg? Jag tror min fråga hördes i telefonen för A-K fortsatte: ”Jag tycker det är så härligt med alla löven på backen, det är vackert!”. I dag har det regnat hela dagen. Det blev mörk tidigt för jag tände ljuset vid 13-tiden. Förlåt mig, men en ”snygg månad?”.

Så slår det mig, det handlar inte om att ”acceptera”, vilket ju är så populärt i dag. I mitt fall handlar det om att ”förhålla mig till”. Jag kan alltså ändra min inställning. Om jag ser löven på marken som något vackert blir det plötsligt spännande att se vilka former som bildas, hur lager av löv bildas, hur fram- och baksida skiljer sig åt, hur löven låter när jag kliver på dem. Det trista heldagsregnet kan förvandlas till, om jag ändrar min inställning, en kravlös och vilsam dag inomhus. Novembers alla gråa nyanser kan upplevas som smakfulla, stilfulla och oerhört sobert förfinat – istället för något färglöst och trist. De nakna träden kan förvandlas till ett spännande upptäckande av former, strukturer, modeller, mönster och uttryck.

Jag kan fortsätta muttra över regnet, de korta dagarna och det eländiga mörkret, eller, utmana mig och se världen med en ny inställning, med nya ögon. Med största säkerhet kommer jag att pendla mellan mutter och fascination. Hur har du det?

Att gå på konsert.

Smaka på orden ett ögonblick.

Vad ger det dig för känsla? Vilka bilder föds? Hur känns din kropp? Vilka tankar kommer?

Att gå på konsert.

Redan när jag köper biljetten till konserten börjar det pirra i kroppen. En förväntan. En förhoppning. En undran. En fråga. En längtan.

På vägen mot Karlstad CCC finns en riktning. Och det är härligt och se alla som, i  ett slags lämmeltåg av förväntansfulla människor, närmar sig och äntrar konsertlokalen för kvällen.

Efter att ha hängt av mig ytterkläderna och fått det nytrycka programmet i handen sjunker jag ned i salongen och börja läsa. Finner det spännande att det skrivna ordet kan förstora min upplevelse av det ickeverbala, av det klingande, av känslorna som uttrycks i toner, av melodier, rytmerna, klangerna och harmonierna. Dock kan inte ordet bytas mot musiken. Och musik är så mycket mer mångfacetterat än ett språk som det ibland kallas. Jag vänder mig mot det.

Orkestern kommer in på scenen. Förväntan växer sig starkare. Nyfikenheten och förhoppningen. Publiken är samlad. Orkestern har stämt sina instrument. Är redo. In kommer dirigenten.

Dirigenten höjer sina armar. Men hela kroppen uttrycker, leder och andas med musiken och orkestern i samspel. Jag undrar: vad är det som finns mellan dirigent och musiker? Den franske filosofen Maurice Merleau-Ponty skulle kalla detta kött (fr Chair). Detta något som är så konkret att vi kan ta på det men ändå helt imaginärt. Det mest personliga och samtidigt mest allmänmänskliga. Den gräns som finns mellan. Emellan instrument och musiker, mellan musiker och musiker, mellan dirigent och publik, mellan de hörda och det upplevda, mellan då och nu.

Det finns också en gräns och ett avstånd, mellanrum mellan det skrivna notbladet och musikern. Men där och då är musikern det skrivna. Och det skrivna är musikern. Musikern förvandlar det skrivna till musik. Musiken blir kött.

Kvällens konsert var fantastisk. Applåderna ville aldrig ta slut. Publiken visade sin uppskattning för orkester och solist genom det uttryck vi har till buds – att ställa oss upp i bänkraderna. Det visade sig att musikerna också var mycket nöjda över kvällens konsert.

Vad var det vi alla kände denna kväll?

Den stämning som skapades var speciell och skedde ordlöst. En stämning som inte har synlig form, färg och smak, men som känns. En känsla som jag känner och befinner mig i, flera dagar efter konserten. Musik har den förmågan. Wermland Opera har den förmågan. För detta är jag tacksam.

Tack Wermland Opera för en fantastisk upplevelse!

Mariebergsskogen rymmer avgörande tider, känslor och händelser i mitt liv.

Ännu en helg färgad av de starkaste känslorna som kan kännas.

Den varmaste, hetaste och mest glödande kärleken.

Den avgrundsdjupa isande sorgen utan botten.

Den itusönderrivande och såriga saknaden.

Varför försöker jag ens klä i ord? Eller är det därför? Att försöka hitta ett sätt att hantera, förhålla mig till och orka leva med det som inte går att förstå, acceptera och leva med.

Jag går till Mariebergsskogen.

För mig möts här då och nu. Här har jag lekt som barn. Vi borstade ponnys och åsnor, smeka marsvinen, förundrades över påfåglarna och matade ankorna.

Som ungdom provades självständigheten. Picknick med kompisar och samtal som inte skulle överhöras av vuxna.

På senare år har jag njutit av naturen. Den trygga, beständiga, välgörande. Här har jag joggat, simmat, tränat med Friskis och Svettis, trummat-sjungit-dansat västafrikanskt, promenerat med småkillarna.

Mariebergsskogen rymmer historia och framtid. Mamma och Pappa berättar om dansbanan med dansbiljetter, om caféet som låg mellan Holken och Acksjöns kapell. I dag kan barnen vistas i Lekträdgården och själva plantera och skörda i barnens trädgård.

I Mariebergsskogen har det mest livsavgörande skett.

I Mariebergsskogen mindes vi tillsammans min fars kära kusin Janne. Livets cirklar, nätverk, vänskap och trygghet möttes med stor värme.

I Mariebergsskogen möttes Per och jag.

I Mariebergsskogen höll Per fotoutställning, äppelutställningar och sortbestämning av äpplen samt ansvarade för matmässan Smaka på Värmland.

I Mariebergsskogen samlades familj, släkt, vänner och arbetskamrater för att minnas, hedra, visa vår kärlek till Per. Ett år sedan.

Tack Anna Lööf Falkman vd, och Karlstad kommun, för denna fantastiska plats mitt i Karlstad, mitt i mitt hjärta.

Under helgen som gått har jag dansat. Och dansat. Och dansat.

Har du någon gång känt att du saknat något, men inte riktigt vetat om det förrän du är mitt i det du inte visste att du saknade?

Detta upplevda jag under helgen.

Musiken började ljuda och min kropp började spritta av lycka och igenkännande.

Musiken sträckte sig mot min kropp och min kropp kom musiken till mötes.

Musik och kropp möttes i rörelse. Och kroppar mötte andra kroppar på golvet, i musik, i rörelse. Tillsammans skapade vi dans.

Vet inte om du lyssnat på Filosofiska rummet (P1): tema rytm. Men där talar Rasmus (kognitionsforskare), Guy (professor i psykologi) och jag tillsammans med Lars (programledare) om detta begrepp. Vad är rytm och vad betyder rytm för oss människor? Vi hade olika förståelse av begreppet, vilket ju var själva utgångspunkt för samtalet, och jag menade att rytm för människor tillsammans och skapar mening. Under helgen fick jag vara med om det.

Kulturföreningen ADA i Kristinehamn hade ordnat en mycket fin festival där gruppen Zondede (från Togo/Göteborg) var inbjudna för att lära oss dans med doundoun-trummor. Tillsammans skapades en stämning som präglades av att få vara med, att få prova, att få ha kul, att få göra, att få leka, att få skratta, att få njuta. Att få dansa!

Känslan av att vara i.

Känslan av att vara tillsammans.

Känslan av att uttrycka.

Känslan av att vara jag.

I dansrytmen och i rytmdansen rymdes livet under helgen.

Kränkta medelålders vita män.

Smaka på detta epitet ett slag.

Vad får du för bilder? Vilka känslor föder det hos dig? Och vilka tankar kommer till dig?

Kränkta medelålders vita män.

Och vet du, kränkta medelålders vita män har en klubb, där de, som jag uppfattar det, ganska oreflekterat hänger ihop, håller varandra om ryggen, dunkar rygg, nickar instämmande åt varandra. Och faktiskt inte förstår vad som är problemet: ”Jag har ju inte något problem så hur kan det då vara ett problem!”

Jag tycker det är ett spännande beteende.

Vet inte om du känner till det, men det finns regler som denna klubb upprätthåller. Regler som tydligen är kända för medlemmarna i klubben av kränkta medelålders vita män, men som är ganska okända för resten av världens befolkning. Det spännande är att dessa regler inte behöver kommuniceras, vilket skulle kunna belysa att kränkta medelålders vita män visar drag av omnipotens, etnocentrism och självupptagenhet. Dessa oskrivna regler förväntas nämligen vara regler för alla.

Jag tycker det är en spännande förväntan.

Kränkta medelålders vita män visar inte sällan lite kompetens inom vissa områden. Områden såsom nyfikenhet, även kommunikativa  egenskaper är sällan utvecklade, och ödmjukhet är en bortglömd egenskap . Däremot är andra egenskaper mer fördjupade och utvecklade, såsom självupptagenhet, självtillräcklighet och rädsla.

Jag uppfattar mixen spännande.

Var hittar vi dessa män? I alla läger. Men kanske framför allt bland de som finner makt viktigt och åtråvärt. Därför finner du dem självfallet i arbetslivet, men också i den frivilliga föreningsverksamheten. Styrelsearbete inom bostadsrätter verkar vara en riktigt bra lekplats för dessa män.

Visst är det spännande?

Personligen finner dessa beteende osvängiga, osexiga, oattraktiva.

För de som redan vet allt, de som inte är nyfikna, de som tar sig rätten att bestämma över hur verkligheten ser ut, de som är så rädda att de inte ens ”kan säga flaska” de har tappat mig.

Och min nyfikenhet.

Och framförallt min respekt.

”Men Gud vad spännande, det är ju ett Harry Potter-tåg”, utbrister den unga kvinnan bredvid mig på tåget till Stockholm.

Och ja, hon har onekligen en poäng. Vagn 14 är en obokningsbar vagn och den består av sovkupéer omgjorda till sittplatskupéer. Så vi sitter alla mitt emot varandra.

Konduktören kommer och tar emot biljetten, men istället för att blippa med en sån’ där avsläsningsgrej klipper han biljetten. När hände det att jag fick ett klipp i min biljett senast. Och när hade jag en pappersbiljett?

Kanske befinner vi oss på ett Harry Potter tåg?

Känner att jag gillart’. Det uppstår samtala mellan oss i kupén, vi småler och trivs.

Hade detta skett för ett par veckor sedan hade jag troligtvis känt ett visst missnöje:

Vad är det för standard nu för tiden, egentligen?

Men med tanke på vår miljö och vårt klimat gillar jag att dessa gamla tågvagnar inte nått skroten utan återanvänds av Tågab när SJ utrangerat dem (vilket jag antar är fallet).  Gillar att inredningen påverkar interaktionen i kupén. Vagnen påminner mig också om svunna tider, varma minnen och tider som varit. Det känns tryggt på nå’t vis.

Samma sak gäller de tajts jag köpte på gårdsloppisen förra helgen. Är egentligen inte mycket för second hand mot min kropp. Men där hängde de! Tajts i svart velour. 20 spänn. Jag slog till direkt och var supernöjd över att slippa gå ner till stan’ för att leta, men också för att jag sparar miljön och vårt klimat genom att använda detta plagg en vända till.

Dessa upplevelser och tankar har accentuerats efter att jag lyssnat på Helén Williams, docent på Karlstads universitet. Heléns föreläsning får mig att vilja göra skillnad, får mig att vilja tänka och handla annorlunda. Har också ställt in den i tanken planerade resan utomlands i jul. Jag har redan flugit två gånger detta år. Om vi ska värna klimat och natur har jag fyllt min flygkvot.

Att åka Harry Potter-tåg med människor jag inte känner känns bra. Hur tänker du? Hur känner du? Hur kan vi tillsammans göra skillnad med ett positivt sinne i en oerhört svår tid?

Varmt välkommen till Filosofiskt café onsdagen den 17 oktober, kl 18.15-20.15 på Artisan Bread då vår jord, miljö och klimat återigen står i fokus. denna gång med ett lokalt perspektiv! Mattias Dröschmeister, vd och ägare av Artisan kommer att tala om ”Hur kan vi värna om och göra schysta val med det lokala perspektivet i åtanke?” Entré 200:- inklusive Artisans smaskiga och matiga smörgås tillsammans med kaffe. Thé/lättöl.

Varmt välkommen!

”Har du läst Hansens Hjärnstark?” Frågar mig vännen U.

”Nej, det har jag inte och jag är faktiskt inte speciellt intresserad av ännu en naturvetenskaplig förklaring av livet”, svarar jag avmätt. Trött på och uppgiven av att det kommit ännu en bok som beskriver det vi som Rytmiklärare vetat i decennier: Rörelsens viktighet vid lärande. Att kroppen är vår utgångspunkt i världen.

På tåget mot Malmö slår jag upp boken Hjärnstark: hur motion och träning stärker din hjärna (2016), till trots. Och tack, jag vet att jag är långsam, omodern och kanske motsträvig.

Kommer inte många sidor in i boken när jag märker hur jag hummar igenkännande och nickar nöjt åt texten. Det här ju otroligt intressant och spännande! Det vi vetat länge får här en annan vinkling och förklaring med hjälp av modern forskning. Forskning som handlar om att vi i dag kan studera hjärnan, ”lyfta på locket” så att säga.

Har ännu inte läst hela boken men tänker att Hjärnstark i samspel med ett existentiellt perspektiv blir riktigt spännande, vilket får konsekvenser för bland annat lärande i musik. För vad det till syvende och sist handlar om är det egna ansvaret. Det egna valet. Friheten att välja. Jag menar att Hansen förmedlar detta på ett mycket gott sätt.

Ibland är det härligt att ändra ståndpunkt.

Nya dörrar öppnar sig och där bakom finns nya erfarenheter och upplevelser: ”Den hjärna du har i dag är inte riktigt densamma som den du hade igår. Hjärnan är helt enkelt ett ständigt pågående work in progress” (Hansen 2016, s 16).

Jag läser vidare och får se vart den hela slutar.