Hoppsan…

background-2875187

…där smet minsann en vecka ifrån mig! Ja, eller jag lyckades inte få fatt på ett tema att skriva om, och så gick dagarna. Plötsligt är en ny vecka i antågande.

Tiden väntar inte på oss. Den går. Och går.

Vet inte hur du känner, men jag kan uppleva det som oändligt trösterik att tiden har sin gång vid vissa tillfällen, likväl som jag blir grymt stressad vid andra tillfällen.

Trösten ligger i att oavsett vad som händer blir det kväll, mörkret lägrar sig, solen går ned och stjärnorna blir synliga, dagen randas åter och solen går upp. Varje dag.

Stressen kan ligga i att de åtaganden, uppgifter och ansvar som vi har tidvis hopar sig, blir för många och för stora i relation till den tid som finns att tillgå. Ekvationen går liksom inte ihop och kvällen kommer för fort. Så ock morgonen.

Tiden är som ebb och flod. Som ljus och mörker. Måne och sol.

Vet inte om du kan känna av ”inre” och ”yttre” tid? Jag upplever det så ibland. Och dessa tider behöver på inget sätt vara synkade. Det inre tempot är ofta högt och intensivt vilket göt att den yttre tiden känns långsam och seg. För mig fungerar promenader, dans och yoga samt träning fint för att få tiderna att samspela. Inte sagt att jag promenad, yogar, dansar och tränar för det…men när jag gör det finns en chans till nu. Vad gör du för att dina tider ska harmoniera?

Tiden väntar inte på oss. Den går. Och går. Den för oss med sig. Den tröstar. Stressar. Är den tunna linjen mellan då och nu, död och liv, göra och vara.

Paus

pedestrians-400811

Vila är en förutsättning för arbetet. Och arbetet för vila. Denna ständiga växelverkan.

Men vad händer om vi tar väck en länk i den organiska växelverkan mellan in- och utandning, mellan ljus och mörker, mellan varmt och kallt, mellan vila och arbete?

Vad händer om vi endast fokuserar på inandning, ljus, värme och arbete?

 

När pausar du?

Hur pausar du?

Varför pausar du?

Pausar du?

 

Periodvis har jag funnit det plågsamt att vara ledig och att vara i stillhet.

Har inte vetat vem jag är. Har känt mig otrygg och osäker. Vilse.

Arbetet har gett mig identitet, samhörighet och mening. Men i pausen, i mellanrummet har jag svävat fritt utan upp eller ned, fram eller bak.

 

I dag är det annorlunda. Utan pausen och mellanrummet blir jag nu istället stressad och pressad.

I dag behöver jag utandningens långa suckar. Jag trivs i det mjuka mörkret och kylan får mig att piggna till.

I pausen hör jag nu omgivningen. I pausen hör jag mig själv.

 

Mitt i steget svävar vi, just innan foten möter marken och marken välkomnar foten.

En svävande paus mitt i steget.

Det finns ofta plats för en paus. Om så mitt i steget, på väg någon annanstans.

 

 

Tillit

IMG_0758I dag åkte vovvarna och jag tåg för första gången tillsammans. Och ja, det var premiäråkning för Goya och Picasso. De var exemplariska. Satt fint på sätet, sov långa perioder. Lugna och trygga. Ibland ett skall eller två när någon objuden steg in i kupén. Ganska snart var detta vårt territorium. Även konduktören fick sig ett morr.

När vi kom fram till Stockholm hade jag inte riktigt bestämt om vi skulle ta tunnelbana, taxi eller gå. Det löste sig med att vi tåg hissen från perrongen – mycket smidigt – där vi fick sällskap med en annan hund och matte. Mycket mer rutinerade än oss. Matte berättade att hon även flugit med sin pälskling. Två hundar per flygtur får tydligen sitta i kabinen.

När vi kom ut från T-Centralen snöade det ordentligt. Det var blött och grått, men småkillarna pinnade på. Vi traskade på Drottninggatan fram, förbi Gamla Stan och till Söder utan något som helst knorr. Väl framme var vi alla tre blöta och rejält smutsiga om tassar och stövlar.

I flera år har jag dragit mig för att resa med Goya och Picasso på tåg. Har varit rädd för hur det ska gå. Har varit stressad över hur de ska uppföra sig och hur jag ska klar situationen. Just nu kan jag känna att det varit ett enormt slöseri med oro!

Och varför i all sin dar’ har jag varit oroad över mina hundar? Det är ju jag som är problemet! Det är ju jag som inte har tillit och litar på/till att det ska fungera. Det är ju jag som är stressad.

Goya och Picasso är fantastiska. De lär mig nya saker varje dag. Dagens lektion innebar att känna tillit.

Tack älskade Goya och Picasso.

Stillna

pier-407252

Jag har gillat att planera. Styra upp. Har svårt och se hur jag skulle klara mig utan min kalender i pappersformat – tycker om att bläddra och känna pappret i min hand, skriva in aktiviteter och möten, stryka om om planerna ändras.  En slags synlig, handfast plan över en verkligen som jag egentlig vet inte låter sig styras.

Att vilja veta. Veta lite i förväg. Slippa bli överraskad.

Kanske gillar jag inte när det uppstår en glipa, eller mellanrum? En paus.

 

En god vän sa en gång till mig:

”Men det vet du väl, planering är fantasins staket”. Finner det så vackert uttryckt. Fantasins staket. En slags bräcklig idé om att jag kan påverka. En önskan blott om ordning. En ordning som med enkelhet kan förändras.

 

”Men vilket kontrollbehov du har” har jag fått höra ibland. Tja, vad betyder det egentligen? Kanske handlar det om att medvetandegöra mig om vad som låter sig planeras och samtidigt undvika att göra mig några förhoppningar om att kunna kontrollera det som inte låter sig kontrolleras.

 

Just nu låter jag livet ligga öppet. Det finns en utmaning i det samtidigt som det kittlar.

Det är spännande för när det tystnar något, när det stillnar, när pulsen sänks och tempot inte längre rusar – då händer det jag inte kan planera, då sker det jag inte vet, och önskar kontrollera.

Att inte göra.

Att våga låta bli.

Att stillna.

Att våga tystna och lyssna.

 

Att låta livet ske.

 

 

 

Tillsammans

 

 

pylon-3104985Kontrasten mellan att vara sjuk och ensam i sina tankar till gemenskapen med andra genom delade upplevelser av musik, samtal och livserfarenhet är svindlande.

Under veckan som gått har jag fått dela tid, upplevelser, samtal och rum med fantastiska musiker, föredragshållare, familj och vänner.

Vännen A satte fingret på det centrala – att få göra och vara tillsammans.

Jag tänker att vidden av att få vara och göra tillsammans blir än mer tydlig när en varit mycket för sig själv. Med sig själv.

 

I söndags bjöd Klara McKenzie (Anna McGregor/sång och Bruno Anderssen/vevlira) på en fantastisk konsert i mitt vardagsrum.

Utan Per känns lägenheten ofta tom och enslig. Något har stillnat och tystnat. En slags enslighet råder och en saknad – obeskrivlig i sitt väsen. Men när rummen fylldes med ljud, rörelse, människor, musik, skratt, prat, engagemang och känslor skapades mening. Anna och Bruno skapade en stämning, förtätad och trolsk. Inbjudande. Vi fick alla vara med. Tillsammans.

Till.

Samman.

 

I går berättade Anita Holhfält om hur det är att se som blind på årets första Filosofiska café. Anita berättade för oss om sitt liv och samtalet som följde var varmt och personligt. Jag tror att vi som deltog alla i dag vaknade med en förändrad förståelse för vår tillvaro. När vi tog fram temuggen till frukosten och satte på vattnet tror jag vi alla tänkte på hur vi gjorde med en större insikt och förståelse vad det innebär att göra dessa vardagssysslor som blind.

 

Att få dela frågor, undringar och upplevelser med varandra skapa ett ”tillsammans”.

Till.

Samman.

 

Min önskan är att Art Exista ska fungera som ett tillsammans.

 

Små steg

sand-2595573

Jag finner det ibland svårt att skapa nytt fastän jag inget hellre vill.

Efter tre veckors influensa har jag givits tid att vara i stillhet. Har fått möjlighet att fundera och tänka. Byta perspektiv. Vrida och vända. Titta inifrån och utifrån.

Hörde på radioprogrammet Det filosofiska rummet i söndags och slogs av att jag glömt. Kanske inte glömt, men tappat fokus på begrepp som, när jag lärde och upptäckte dem, förändrade mitt liv.

Att leva i ond tro (Sartre).

Detta att inte ta ansvar för den frihet vi är givna som människor. Den frihet som innebär att jag måste ta ansvar, vilket kan ge mig ångest. Ångest över att göra val.

Ond tro – detta att inte ta ansvar för att leva mitt liv på ett så gott vis som möjligt är.

Detta kan låta pretentiöst, storvulet, intellektuellt, djupt och till och med obehagligt.  Jo, det finns ett allvar i att vara människa och att göra mig ansvarig för det jag gör och inte gör. Obehaget och ångesten kryper sig på när jag står i valet, eller när jag undviker att göra val. När jag sviker själv.

Märkte att jag tappat fokus på mina val och vart jag är på väg. Och ja, det ger mig ångest. Skapar tomrum, frågor och en känsla av att vara utan fotfäste. Då kan det hända att jag smyger in i min rosa Netflix-värld där livet är lätt, lyckligt och utan problem. Lite grand som färgsprakande smågodis i lösvikt.

Samtidigt lägger jag nu om några vanor. Inga stora saker, men jag har i influensan förlorat smaken för kaffe och väljer nu istället thé. Varje morgon längtar jag nu efter frukost och har börjat med kall gröt/overnight oats.

Tänker att små steg också är starten på en längre resa.

Tänker att vi ständigt måste påminna oss om vart vi är på väg, vad vi vill, vad vi kan, vad som är möjligt.

Vad vill du?

 

Gå ner i varv

lane-1362411

Har du känt någon gång att du har lust att byta bana?

Har du vid något tillfälle upplevt att du vill göra något annat?

Kan du ibland känna att det är dags för en förändring?

 

Jag tänker att det är konstruktivt att sätta sig själv på spel. Jag vill mena att det är av godo att utmana sig själv. Jag önskar att det är gott att ta nya beslut, om och om igen. Det kan vara gamla beslut, men det är mitt beslut.

Mitt. Beslut.

När vi springer framåt slipper vi välja och ta beslut – för vi har fullt upp med att springa. Det finns fördelar med det. Vi slipper tänka, känna, bli förtvivlade, förvirrade – vi springer på.

Men vad händer när vi stannar. När livet slutar att snurra. När det blir tyst. Vad händer när vi hör oss själva? När frågorna pockar på… Vad vill jag göra? Vem vill jag vara? Vad är viktigt i mitt liv? Hur vill jag ha det?

 

Att existera betyder att träda fram. Att träda fram ur skuggan. Att bli till.

 

Februari är här. Ljuset blir mer och mer påtagligt. Dagarna blir längre och längre.

 

Vad vill du? Jag vet att förändring är i antågande.

Att bli till.

Igen.

Och igen.