Jag har gillat att planera. Styra upp. Har svårt och se hur jag skulle klara mig utan min kalender i pappersformat – tycker om att bläddra och känna pappret i min hand, skriva in aktiviteter och möten, stryka om om planerna ändras.  En slags synlig, handfast plan över en verkligen som jag egentlig vet inte låter sig styras.

Att vilja veta. Veta lite i förväg. Slippa bli överraskad.

Kanske gillar jag inte när det uppstår en glipa, eller mellanrum? En paus.

En god vän sa en gång till mig:

”Men det vet du väl, planering är fantasins staket”. Finner det så vackert uttryckt. Fantasins staket. En slags bräcklig idé om att jag kan påverka. En önskan blott om ordning. En ordning som med enkelhet kan förändras.

”Men vilket kontrollbehov du har” har jag fått höra ibland. Tja, vad betyder det egentligen? Kanske handlar det om att medvetandegöra mig om vad som låter sig planeras och samtidigt undvika att göra mig några förhoppningar om att kunna kontrollera det som inte låter sig kontrolleras.

Just nu låter jag livet ligga öppet. Det finns en utmaning i det samtidigt som det kittlar.

Det är spännande för när det tystnar något, när det stillnar, när pulsen sänks och tempot inte längre rusar – då händer det jag inte kan planera, då sker det jag inte vet, och önskar kontrollera.

Att inte göra.

Att våga låta bli.

Att stillna.

Att våga tystna och lyssna.

Att låta livet ske.

Kontrasten mellan att vara sjuk och ensam i sina tankar till gemenskapen med andra genom delade upplevelser av musik, samtal och livserfarenhet är svindlande.

Under veckan som gått har jag fått dela tid, upplevelser, samtal och rum med fantastiska musiker, föredragshållare, familj och vänner.

Vännen A satte fingret på det centrala – att få göra och vara tillsammans.

Jag tänker att vidden av att få vara och göra tillsammans blir än mer tydlig när en varit mycket för sig själv. Med sig själv.

I söndags bjöd Klara McKenzie (Anna McGregor/sång och Bruno Anderssen/vevlira) på en fantastisk konsert i mitt vardagsrum.

Utan Per känns lägenheten ofta tom och enslig. Något har stillnat och tystnat. En slags enslighet råder och en saknad – obeskrivlig i sitt väsen. Men när rummen fylldes med ljud, rörelse, människor, musik, skratt, prat, engagemang och känslor skapades mening. Anna och Bruno skapade en stämning, förtätad och trolsk. Inbjudande. Vi fick alla vara med. Tillsammans.

Till.

Samman.

I går berättade Anita Holhfält om hur det är att se som blind på årets första Filosofiska café. Anita berättade för oss om sitt liv och samtalet som följde var varmt och personligt. Jag tror att vi som deltog alla i dag vaknade med en förändrad förståelse för vår tillvaro. När vi tog fram temuggen till frukosten och satte på vattnet tror jag vi alla tänkte på hur vi gjorde med en större insikt och förståelse vad det innebär att göra dessa vardagssysslor som blind.

Att få dela frågor, undringar och upplevelser med varandra skapa ett ”tillsammans”.

Till.

Samman.

Min önskan är att Art Exista ska fungera som ett tillsammans.

Jag finner det ibland svårt att skapa nytt fastän jag inget hellre vill.

Efter tre veckors influensa har jag givits tid att vara i stillhet. Har fått möjlighet att fundera och tänka. Byta perspektiv. Vrida och vända. Titta inifrån och utifrån.

Hörde på radioprogrammet Det filosofiska rummet i söndags och slogs av att jag glömt. Kanske inte glömt, men tappat fokus på begrepp som, när jag lärde och upptäckte dem, förändrade mitt liv.

Att leva i ond tro (Sartre).

Detta att inte ta ansvar för den frihet vi är givna som människor. Den frihet som innebär att jag måste ta ansvar, vilket kan ge mig ångest. Ångest över att göra val.

Ond tro – detta att inte ta ansvar för att leva mitt liv på ett så gott vis som möjligt är.

Detta kan låta pretentiöst, storvulet, intellektuellt, djupt och till och med obehagligt.  Jo, det finns ett allvar i att vara människa och att göra mig ansvarig för det jag gör och inte gör. Obehaget och ångesten kryper sig på när jag står i valet, eller när jag undviker att göra val. När jag sviker själv.

Märkte att jag tappat fokus på mina val och vart jag är på väg. Och ja, det ger mig ångest. Skapar tomrum, frågor och en känsla av att vara utan fotfäste. Då kan det hända att jag smyger in i min rosa Netflix-värld där livet är lätt, lyckligt och utan problem. Lite grand som färgsprakande smågodis i lösvikt.

Samtidigt lägger jag nu om några vanor. Inga stora saker, men jag har i influensan förlorat smaken för kaffe och väljer nu istället thé. Varje morgon längtar jag nu efter frukost och har börjat med kall gröt/overnight oats.

Tänker att små steg också är starten på en längre resa.

Tänker att vi ständigt måste påminna oss om vart vi är på väg, vad vi vill, vad vi kan, vad som är möjligt.

Vad vill du?

Har du känt någon gång att du har lust att byta bana?

Har du vid något tillfälle upplevt att du vill göra något annat?

Kan du ibland känna att det är dags för en förändring?

Jag tänker att det är konstruktivt att sätta sig själv på spel. Jag vill mena att det är av godo att utmana sig själv. Jag önskar att det är gott att ta nya beslut, om och om igen. Det kan vara gamla beslut, men det är mitt beslut.

Mitt. Beslut.

När vi springer framåt slipper vi välja och ta beslut – för vi har fullt upp med att springa. Det finns fördelar med det. Vi slipper tänka, känna, bli förtvivlade, förvirrade – vi springer på.

Men vad händer när vi stannar. När livet slutar att snurra. När det blir tyst. Vad händer när vi hör oss själva? När frågorna pockar på… Vad vill jag göra? Vem vill jag vara? Vad är viktigt i mitt liv? Hur vill jag ha det?

Att existera betyder att träda fram. Att träda fram ur skuggan. Att bli till.

Februari är här. Ljuset blir mer och mer påtagligt. Dagarna blir längre och längre.

Vad vill du? Jag vet att förändring är i antågande.

Att bli till.

Igen.

Och igen.

Ja, så var det min tur. Influensa. Inget konstigt med det. Inte heller märkvärdigt. Och knappast något att skriva om. Och följande text kommer inte heller handla om influensa utan vad den gjort med mina tankar.

När febern härjar, hostan river och sliter, näsan rinner och hela kroppen känns sårig, trött och tung, vad händer med tankarna på verkligheten då?

För mig innebär det rannsakan: Vad gör jag med mitt liv och vad vill jag göra?

Fråga ställs till fråga. Frågorna leder till nya frågor.

Det betyder också att jag städar i tanken och sorterar bland idéerna: Vad vill jag göra i dag? Vad ska läggas på vänt? Vad vill jag inte fortsätta med?

Lite smygande märker jag att jag omvärderar, omprioriterar, lyssnar och kommer ihåg vad jag glömt i min språngmarsch framåt. Upptäcker att den rörelse jag trott lett framåt leder bakåt. Vilken nesa.

Alltså, rannsakan, städa och sortera.

För att sedan ta ut nya riktningar.

När inte längre febern härjar, hostan river och sliter, näsan rinner och hela kroppen känns sårig, trött och tung.

Har du vid något tillfälle getts egenskaper som du inte känner igen dig i?

Blir du då och nu kallad för något som du inte finner stämmer?

Tar sig omgivningen ibland friheten att ge dig epitet som du inte förstår?

Under söndagen som gick fick jag mina fiskar varma. Jag blev attackerad, påhoppad och anklagad för diverse egenskaper som jag inte förstår och känner igen mig i. Finner detta intressant och riktigt irriterande.

Intressant ur ett perspektiv på avstånd där jag undrar vad personer läser in i det som jag själv inte är medveten om, om vilka problem som personen troligtvis lider av, hur det är möjligt att tolka ett stycke text på det sätt som återges.

Irriterande ur ett personligt perspektiv, där ilska och såradhet går hand i hand. Jag är väl medveten om att vi människor titt som tätt projicerar våra idéer om verkligheten på varandra. Jag får klä skott för något som du varit med i ett annat sammanhang, en annan tid, med andra människor. Men det finns gränser.

Jag har en önskan och tycker det skulle vara klädsamt och sympatiskt om vi med jämna mellanrum tog oss en titt i spegeln: Vem är jag? Hur hanterar jag situationer? Kastar jag sten i glashus? Med vilken rätt ger jag mina medmänniskor epitet?

En önskan. Blott.

Ämnet/begreppet/fältet vänskap kan undersökas, utforskas, belysas, skrivas om, förstås och talas om på ett rikt antal vis. Jag går rakt på sak:

Vänskap är oerhört centralt i mitt liv.

Jag har inte längre tid att jiddra med krångel och trams.

Vänskap är inte speciellt besvärligt.

Jag har blivit rationell.

Funkar det? Gott!

Funkar det inte? Då mår vi båda bättre på varsitt håll.

Det ligger inga värderingar i det. Ingen irration eller ilska.

Endast ett konstaterande.

Vi har det helt enkelt bättre på varsitt håll.

Mina vänner har speciella platser i mitt hjärta. Jag håller dem nära mig och jag värnar om dem. Genom eld och is. Vänskap gör mig trygg och lycklig. Motsatsen skapar otrygghet och obehag. Har inte längre tid med det.

Leve vänskapen!

Gott Nytt År!

Hoppas och önskar att du haft en god start på det nya året.

Så, vad står på din önskelista inför året? Har du sammanfattat 2018? Gjort bokslut, dragit slutsatser, omstrukturerat inför 2019 och vet nu precis varthän kosan bär? Eller låter du dig föras dit vindarna bär? Tar dagen som den kommer till dig? Låter det som sker ske? Är du månne pragmatisk eller en drömmare, praktiskt lagd eller analytiskt planerad?

Många frågor och få svar.

Jag ger aldrig några nyårslöften. Finner det kravfyllt och oinspirerande. Men efter samtal med min far – där han gav mig rådet att lämna kvar barlast i 2018 – antar jag utmaningen. 2018 får gärna behålla ett och annat, ska inte tråka ut dig med detaljer, men låt oss säga att relationer som kommit till vägs ände nu tillhör historien. Projekt som står och stampar får stanna kvar i 2018. Idéer som inte leder någon vart får nu somna in tillsammans med tankar utan bärighet för nuet och framtiden.

Som sagt, detta är inga löften, jag förstår det mer som en chans att göra mig av med det som håller mig kvar, håller mig fast och binder mig vid det som inte längre är: relationer som aldrig varit, projekt utan framtid, idéer som slocknat. Istället gör jag plats för det som ger mig energi och lust, vilket ger mig utrymmer för att bli.

Jag välkomnar 2019.

”Lars Lerins konst är så härlig att vila ögonen på”, sa min kära väninna A efter besöket på Sandgrund.

Att vila ögonen på.

Det var som om jag hörde uttrycket för första gången.

Att vila ögonen på.

Att få sjunka in i en bild, ett konstverk. Att få vila från allt som pockar på och endast bli medveten om det som ryms inom ramen. Att låta det myckna bruset stilla sig och istället varsamt få fokusera på penseldrag av en människa.

Just detta att få vila. Att inte vara den aktiva, utan den som istället öppnar upp för att stilla vara.

A fick mig att uppleva Lerins konst på ett annat sätt än sist. Jag blev medveten om att samtalet vi förde under promenaden på Sandgrund färgade min upplevelse. A:s mycket kompetenta och vana konstblick fick mig att uppleva nya bottnar i Lerins bilder. A fick mig också att reflektera och fundera på ett nytt sätt. I vårt samtal föddes frågor om de platser som Lerin har målat, om de känslor som dessa målningar födde hos oss, om de frågor och tankar som målningarna kreerade.

Värmen och kylan.

Det vita och det svarta.

Ljuset och mörkret.

Det inbjudande och det avvisande.

Djupet och närheten.

Samtalet berörde Lerins enorma konstnärliga skicklighet, och samtidigt hans stora förmåga att visa det mänskliga, det lite skeva och trasiga, det alldagliga, det extraordinära, det personliga och privata. Det som gör att många av oss känner igen sig. Det är fint.

Lerins konst ger mig upplevelser som gör att jag får tillgång till känslor, tankar och mellanmänsklig kontakt. Konst kan ha den här förmågan. Konst har den förmågan om den drabbar oss. Jag väljer att här och nu, i detta forum, denna gång, inte bli (ännu mer) politisk. Nöjer mig med att skriva att konst är livsviktig – och det är, i och för sig, en politisk ståndpunkt.

Önskar att du ska få tillfälle att vila ögonen på de du håller av, på de och det som skänker dig tröst, på det som får dig att må gott.

Vi ses igen 2019. Tills dess vill jag önska dig en God Jul och ett Gott Nytt År!

I veckan som gått hade jag en tid hos tandläkaren. Det var dags för rotfyllning av en tand. Kan väl inte direkt påstå att jag längtat till dagen – var rädd för att det skulle göra ont. Men min tandläkare är ett under av lugn, systematik och professionalism. Jag fick rejält med bedövning och sen’ var det bara att åka!

Undersökning var oerhört grundlig och min tandläkare konstaterade vid ett tillfälle att det inte var mycket liv i min tandrot. Jag tyckte detta var otroligt roligt sagt av denna seriösa och lugna man och börjar fnittra hysteriskt med munnen full av attiraljer. Vilket fick till följd att vi alla tre, tandläkare, tandsköterska och jag skrattar gott.  – Men dig verkar det vara liv i iallafall, avslutade tandläkaren.

Skrattet har en fantastisk kraft.

Och en får skratta och vara ledsen samtidigt. Känslorna tar inte ut varandra. De kan leva sida vid sida och ge varandra stöd och djup.

Skrattet öppnar, vidgar och låter allvaret vika undan, om så endast för en stund. Sorgen och allvaret å sin sida kan ge stabilitet, grund, och tyngd. Sorgens tårar låter oss känna, översvämmas, drunkna för ett slag. Skrattet tar oss till ytan och kan få oss sväva för en stund.

Kanske handlar det om att leva våra känslor fullt ut. Ingen, och jag menar INGEN kan berätta för dig eller mig att vi upplever galet eller fel.

Din upplevelse är din. Min upplevelse är min.

Istället tror jag att intensiva upplevelser av känslor skulle göra våra liv än mer intressant, roligare och häftigare. I dag verkar det råda en slags känslorädsla – den som visar mest lagom, mest kontroll, mest neutralitet har övertaget. Ett slags lagom som skapar makt. Jag finner detta oerhört ointressant. Även tröttsamt och innehållslöst. Helt enkelt skittrist!

Om det fattas skratt, gråt, känslor är det bättre att rotfylla. Och bedöva sig ordentligt förstås.

Vad väljer du?