Kontrasten mellan att vara sjuk och ensam i sina tankar till gemenskapen med andra genom delade upplevelser av musik, samtal och livserfarenhet är svindlande.
Under veckan som gått har jag fått dela tid, upplevelser, samtal och rum med fantastiska musiker, föredragshållare, familj och vänner.
Vännen A satte fingret på det centrala – att få göra och vara tillsammans.
Jag tänker att vidden av att få vara och göra tillsammans blir än mer tydlig när en varit mycket för sig själv. Med sig själv.
I söndags bjöd Klara McKenzie (Anna McGregor/sång och Bruno Anderssen/vevlira) på en fantastisk konsert i mitt vardagsrum.
Utan Per känns lägenheten ofta tom och enslig. Något har stillnat och tystnat. En slags enslighet råder och en saknad – obeskrivlig i sitt väsen. Men när rummen fylldes med ljud, rörelse, människor, musik, skratt, prat, engagemang och känslor skapades mening. Anna och Bruno skapade en stämning, förtätad och trolsk. Inbjudande. Vi fick alla vara med. Tillsammans.
Till.
Samman.
I går berättade Anita Holhfält om hur det är att se som blind på årets första Filosofiska café. Anita berättade för oss om sitt liv och samtalet som följde var varmt och personligt. Jag tror att vi som deltog alla i dag vaknade med en förändrad förståelse för vår tillvaro. När vi tog fram temuggen till frukosten och satte på vattnet tror jag vi alla tänkte på hur vi gjorde med en större insikt och förståelse vad det innebär att göra dessa vardagssysslor som blind.
Att få dela frågor, undringar och upplevelser med varandra skapa ett ”tillsammans”.
Till.
Samman.
Min önskan är att Art Exista ska fungera som ett tillsammans.
artexista 