Stillna

Jag har gillat att planera. Styra upp. Har svårt och se hur jag skulle klara mig utan min kalender i pappersformat – tycker om att bläddra och känna pappret i min hand, skriva in aktiviteter och möten, stryka om om planerna ändras.  En slags synlig, handfast plan över en verkligen som jag egentlig vet inte låter sig styras.

Att vilja veta. Veta lite i förväg. Slippa bli överraskad.

Kanske gillar jag inte när det uppstår en glipa, eller mellanrum? En paus.

 

En god vän sa en gång till mig:

”Men det vet du väl, planering är fantasins staket”. Finner det så vackert uttryckt. Fantasins staket. En slags bräcklig idé om att jag kan påverka. En önskan blott om ordning. En ordning som med enkelhet kan förändras.

 

”Men vilket kontrollbehov du har” har jag fått höra ibland. Tja, vad betyder det egentligen? Kanske handlar det om att medvetandegöra mig om vad som låter sig planeras och samtidigt undvika att göra mig några förhoppningar om att kunna kontrollera det som inte låter sig kontrolleras.

 

Just nu låter jag livet ligga öppet. Det finns en utmaning i det samtidigt som det kittlar.

Det är spännande för när det tystnar något, när det stillnar, när pulsen sänks och tempot inte längre rusar – då händer det jag inte kan planera, då sker det jag inte vet, och önskar kontrollera.

Att inte göra.

Att våga låta bli.

Att stillna.

Att våga tystna och lyssna.

 

Att låta livet ske.