Klockan är egentligen alldeles för mycket, det är sent, men jag vill göra det jag förutsatt mig idag: de sex flyttkartongerna ska upp på vindskontoret ikväll! Svetten lackar och jag försöker tänka att det är bra träning att gå i trappor med tunga kartonger – styrkemotion i ett, typ.

Mitt hem är upp och nervänt. Eller rättare sagt, nerpackat. Jag sorterar, slänger, diskar, funderar, tar beslut, blir trött, ångrar mig, tar ny beslut, packar, packar, packar…Kartonger, silkespapper och bubbelplats överallt…

Är så upptagen av allt det praktiska så jag inte riktigt hinner, eller förmår, eller vill känna hur det känns. En förändring står för dörren och det är dags att stiga in i en ny fas i livet.

Det kommer att bli bra.

Tänker att det är något gott med att vara trött varje kväll av tunga lyft och att ha träningsvärk efter sandpapprande  och målande. Att kroppsligen vara med i och förstå det som sker och inte endast tänka vad som komma skall. Att i träningsvärken och tröttheten ligger bearbetning och förberedelse för det nya som står för dörren.

En sommar knackar på. Tid för eftertanke. Tid för vila.

Önskar dig en fin sommar.

Vi ses åter i augusti.

Vad gillar du sommaren? Hör du till dem som tycker det är helt fantastiskt när kvällarna blir längre och nätterna kortare. När allting spritter av liv, förväntan, energi, kraft. När den svartvita filmen utan doft och smak är förvandlad till färgfilm extra allt!

Jag kan tycka om när värmen stannar av och en stråk av svalare dagar och nätter rullar in. Får en chans att hänga med då.

Efter otaliga år i skolans tjänst har jag ofta känt mig som en åskådare på våren. Där ute händer det grejer. Här inne, sittandes fastlåst vid skrivbordet, planerar, färdigställer, avslutar jag termin och läsår.

Åskådarperspektivet kan också infinna sig vid sjukdom, eller vård av de som är sjuka. Vårens och sommarens livliga livfullhet blir då mest en smärtsam provokation.

Längtar nu efter att snart kunna sticka fötterna i skorna utan strumpor. Slippa planera vilket ytterplagg som ska på. Om jag behöver vantar eller paraply.

Helt enkelt få leva lite lättare. Lite enklare. Lite mer oplanerat.

Vad längtar du efter?

Jag vill tro att människor är vänliga. Jag vill tro att människor vill andra människor väl. Jag vill tro att livet är gott.

Men ibland händer säker som får mig att undra. Att tvivla. Att ifrågasätta.

Även oskyldig obetänksamhet kan ha drag av grymhet. Så även det outsagda och slarvigt tänkta och gjorda.

Berätta gärna för mig: vem äger då rätten till upplevelse och tolkning? Är det du som i stunden upplever? Eller är det personens uppsåt som bestämmer hur du får känna?

Väldigt sällan ångrar jag mina val. Däremot kan jag ångra vad jag inte gjorde, kan ångra när jag inte tog chansen eller tordes. Men just nu finner jag ett obehag för ett felaktigt val jag gjort. Det är lätt gjort att ta beslut som vilar på gamla upplevelser. Men  allt har en ände, så även detta val. Ett avslut närmar sig.

Note to myself: vad du ser är vad du får. Drabbas därför inte hybris/ambition och tro att du kan förändra strukturer.

”Det var på den goda tiden” sa han och visade mig en bild med några år på nacken. Han visade mig fler bilder i telefonen, men det var denna kommentar som fastnade i mitt sinne. ”Det var på den goda tiden”.

Ibland sker otippade möte på tågresan. Av en slump hamnar vi bredvid varandra. Säte vid säte. Samtal uppstår. Kanske sker ett möte. Andra gånger säger vi ”Hej!”, och ”Hej då!” allra artigast.

När hade du din ”goda tid”? Lever du din ”goda tid” precis just nu? Är det ens möjligt att ställa de frågor jag just ställde? Eller fyller frågorna egentligen inte någon funktion?

Jag tänker att den ”goda tiden” uppstår i backspegeln. När vi lever här och nu vet vi inte vad som ska hända, men vi har möjlighet att jämföra vårt nu med det som redan hänt. Alltså kan vi först i efterhand göra en jämförelse, rangordning, utse vinnare och förlorare.

När vi varit med om det oerhörda. Det outsägliga. Det svartaste mörkret. Hur ska vi då ens kunna andas att det återigen ska bli en ”god tid”? Vad finns nu kvar? Hur ska vi våga tänka framtid?

Jag har inga svar. Endast frågor.

Stefan gick av tåget i Mjölby, hans skulle vidare mot Västervik. Jag hoppas han går fler goda tider till mötes.

När vi längtar finns en riktning framåt eller bakåt. Men är det möjligt att längta och samtidigt vara här? Att vara nöjd och samtidigt ha önskningar?

Är det förenligt att vara stilla i rörelse? Att vara i rörelse i stillhet?

Planterade om pelargoner och sådde frön för någon vecka sedan. Sommarblommor, örter, tomat och peppar. Mamma hjälpte mig, guidade och berättade hur.

Satte en ny omgång kombucha förra veckan. Spännande att se hur denna kultur kommer att växa till sig.

Pappa och jag delade tankar om trädgården. Var ska ölandstoken stå om vi väljer att plantera lavendel?

Det är lätt gjort att leva där framme, i sedan, nästa vecka, i sommar. Det är enkelt gjort att vara i morgondagen. Och samtidigt när vi står med händerna i myllan, känner den svala, fuktiga jorden forma sig efter våra fingrar, när de små, små fröna lägger sig till rätta i krukan och låter jordtäcket stilla omsluta dem, är vi fullständigt här. Vi är mitt i nuet med en dröm om framtid.

Jag ser fram emot att få vara med om undret när frö blir till växt, när en kultur skapar dryck, när pelargonen slår ut i blom.  När stunder av här och där, nu och då möts, vävs samman och blir till ett nytt nu. Att få känna glädje över det som är.

Några dagars ledighet är på intågande. En förlängd helg kan siktas.

Vad vill du göra med dessa dagar? Ska fönstren äntligen tvättas? Är det dags för den årliga påskmiddagen? Startar du trädgårdsarbetet med städning och planering?

Eller är det dessa dagar som du länge längtat efter som innebär att göra ”ingenting”. Hur nu det skulle vara möjligt, men att göra det som kommer upp, det som inte är planerat, det som främst styrs av lust och inte ”måste”/”borde”/”ska”.

Det är inte alltid så lätt att göra det som pockar på och som bygger på lust om en är van att pricka av sin to-do-lista. Det kan kännas obekvämt, skavigt och snudd på ”omoraliskt”, Gud förbjude… Men det kan också kännas som den mest självklara sak i världen att få följa sin lust och sin inspiration. Kanske som en motvikt mot det arbete som tidigare är nedlagt eller bara ”för att”.

Ute är himlen så där vackert ljusblå. Inte ett moln på himlen. Fåglarnas sång hörs in och solens strålar speglar sig på golvtiljorna. Vovvarna ska snart hämtas med ny sommarfrisyr. Jag ska köpa pärlhyasint och cykla till kyrkogården.

Önskar dig en fin helg fylld med det du längtar efter.

Under veckan som gått har jag fått mina fönster tvättade. Det innebär samtidigt att jag upplever lägenheten annorlunda. Jag ser ut.

Att se ut kan innebära en längtan ut. Ut till den skimrande gröna, ut till de sjungande fåglarna, ut till solen, ut till gemenskap, ut till promenaden, ut till…

Det kan också innebära en känsla av att vara sedd och synliggjord. En upplevelse av att inte kunna gömma mig, att vara exponerad och tittad på.

Våren är som en rörelse mellan dessa poler – att vilja ut och samtidigt känna mig lite naken.

Det finns en längtan till de ljumma sommarkvällarna, hasa ner till innegården, vattna i rabatterna och småprata med grannarna som också sitter ute i kvällningen.

Infinner sig gör också känslan av att vara blek och grå, inte riktigt veta vad jag ska sätta på mig, endera för varmt eller för kallt, för grovt eller lätt.

Vi går mot sommaren, värmen och grönska – vi får välja om vi vill möta sommaren inne eller ute. Val som vi ständigt stå inför: ska jag stanna kvar här i mitt trygga bo, innanför persienner och jalusier, eller ska jag våga mig ut i omvärlden utan direkta försäkringar.

Mina fönster är nytvättade.

Under helgen ska jag ge mig ut på kombuchakurs.

…där smet minsann en vecka ifrån mig! Ja, eller jag lyckades inte få fatt på ett tema att skriva om, och så gick dagarna. Plötsligt är en ny vecka i antågande.

Tiden väntar inte på oss. Den går. Och går.

Vet inte hur du känner, men jag kan uppleva det som oändligt trösterik att tiden har sin gång vid vissa tillfällen, likväl som jag blir grymt stressad vid andra tillfällen.

Trösten ligger i att oavsett vad som händer blir det kväll, mörkret lägrar sig, solen går ned och stjärnorna blir synliga, dagen randas åter och solen går upp. Varje dag.

Stressen kan ligga i att de åtaganden, uppgifter och ansvar som vi har tidvis hopar sig, blir för många och för stora i relation till den tid som finns att tillgå. Ekvationen går liksom inte ihop och kvällen kommer för fort. Så ock morgonen.

Tiden är som ebb och flod. Som ljus och mörker. Måne och sol.

Vet inte om du kan känna av ”inre” och ”yttre” tid? Jag upplever det så ibland. Och dessa tider behöver på inget sätt vara synkade. Det inre tempot är ofta högt och intensivt vilket göt att den yttre tiden känns långsam och seg. För mig fungerar promenader, dans och yoga samt träning fint för att få tiderna att samspela. Inte sagt att jag promenad, yogar, dansar och tränar för det…men när jag gör det finns en chans till nu. Vad gör du för att dina tider ska harmoniera?

Tiden väntar inte på oss. Den går. Och går. Den för oss med sig. Den tröstar. Stressar. Är den tunna linjen mellan då och nu, död och liv, göra och vara.

Vila är en förutsättning för arbetet. Och arbetet för vila. Denna ständiga växelverkan.

Men vad händer om vi tar väck en länk i den organiska växelverkan mellan in- och utandning, mellan ljus och mörker, mellan varmt och kallt, mellan vila och arbete?

Vad händer om vi endast fokuserar på inandning, ljus, värme och arbete?

När pausar du?

Hur pausar du?

Varför pausar du?

Pausar du?

Periodvis har jag funnit det plågsamt att vara ledig och att vara i stillhet.

Har inte vetat vem jag är. Har känt mig otrygg och osäker. Vilse.

Arbetet har gett mig identitet, samhörighet och mening. Men i pausen, i mellanrummet har jag svävat fritt utan upp eller ned, fram eller bak.

I dag är det annorlunda. Utan pausen och mellanrummet blir jag nu istället stressad och pressad.

I dag behöver jag utandningens långa suckar. Jag trivs i det mjuka mörkret och kylan får mig att piggna till.

I pausen hör jag nu omgivningen. I pausen hör jag mig själv.

Mitt i steget svävar vi, just innan foten möter marken och marken välkomnar foten.

En svävande paus mitt i steget.

Det finns ofta plats för en paus. Om så mitt i steget, på väg någon annanstans.

I dag åkte vovvarna och jag tåg för första gången tillsammans. Och ja, det var premiäråkning för Goya och Picasso. De var exemplariska. Satt fint på sätet, sov långa perioder. Lugna och trygga. Ibland ett skall eller två när någon objuden steg in i kupén. Ganska snart var detta vårt territorium. Även konduktören fick sig ett morr.

När vi kom fram till Stockholm hade jag inte riktigt bestämt om vi skulle ta tunnelbana, taxi eller gå. Det löste sig med att vi tåg hissen från perrongen – mycket smidigt – där vi fick sällskap med en annan hund och matte. Mycket mer rutinerade än oss. Matte berättade att hon även flugit med sin pälskling. Två hundar per flygtur får tydligen sitta i kabinen.

När vi kom ut från T-Centralen snöade det ordentligt. Det var blött och grått, men småkillarna pinnade på. Vi traskade på Drottninggatan fram, förbi Gamla Stan och till Söder utan något som helst knorr. Väl framme var vi alla tre blöta och rejält smutsiga om tassar och stövlar.

I flera år har jag dragit mig för att resa med Goya och Picasso på tåg. Har varit rädd för hur det ska gå. Har varit stressad över hur de ska uppföra sig och hur jag ska klar situationen. Just nu kan jag känna att det varit ett enormt slöseri med oro!

Och varför i all sin dar’ har jag varit oroad över mina hundar? Det är ju jag som är problemet! Det är ju jag som inte har tillit och litar på/till att det ska fungera. Det är ju jag som är stressad.

Goya och Picasso är fantastiska. De lär mig nya saker varje dag. Dagens lektion innebar att känna tillit.

Tack älskade Goya och Picasso.