”Det var på den goda tiden” sa han och visade mig en bild med några år på nacken. Han visade mig fler bilder i telefonen, men det var denna kommentar som fastnade i mitt sinne. ”Det var på den goda tiden”.
Ibland sker otippade möte på tågresan. Av en slump hamnar vi bredvid varandra. Säte vid säte. Samtal uppstår. Kanske sker ett möte. Andra gånger säger vi ”Hej!”, och ”Hej då!” allra artigast.
När hade du din ”goda tid”? Lever du din ”goda tid” precis just nu? Är det ens möjligt att ställa de frågor jag just ställde? Eller fyller frågorna egentligen inte någon funktion?
Jag tänker att den ”goda tiden” uppstår i backspegeln. När vi lever här och nu vet vi inte vad som ska hända, men vi har möjlighet att jämföra vårt nu med det som redan hänt. Alltså kan vi först i efterhand göra en jämförelse, rangordning, utse vinnare och förlorare.
När vi varit med om det oerhörda. Det outsägliga. Det svartaste mörkret. Hur ska vi då ens kunna andas att det återigen ska bli en ”god tid”? Vad finns nu kvar? Hur ska vi våga tänka framtid?
Jag har inga svar. Endast frågor.
Stefan gick av tåget i Mjölby, hans skulle vidare mot Västervik. Jag hoppas han går fler goda tider till mötes.
artexista 