Jag vill tro att människor är vänliga. Jag vill tro att människor vill andra människor väl. Jag vill tro att livet är gott.
Men ibland händer säker som får mig att undra. Att tvivla. Att ifrågasätta.
Även oskyldig obetänksamhet kan ha drag av grymhet. Så även det outsagda och slarvigt tänkta och gjorda.
Berätta gärna för mig: vem äger då rätten till upplevelse och tolkning? Är det du som i stunden upplever? Eller är det personens uppsåt som bestämmer hur du får känna?
Väldigt sällan ångrar jag mina val. Däremot kan jag ångra vad jag inte gjorde, kan ångra när jag inte tog chansen eller tordes. Men just nu finner jag ett obehag för ett felaktigt val jag gjort. Det är lätt gjort att ta beslut som vilar på gamla upplevelser. Men allt har en ände, så även detta val. Ett avslut närmar sig.
Note to myself: vad du ser är vad du får. Drabbas därför inte hybris/ambition och tro att du kan förändra strukturer.
artexista 