Vila är en förutsättning för arbetet. Och arbetet för vila. Denna ständiga växelverkan.
Men vad händer om vi tar väck en länk i den organiska växelverkan mellan in- och utandning, mellan ljus och mörker, mellan varmt och kallt, mellan vila och arbete?
Vad händer om vi endast fokuserar på inandning, ljus, värme och arbete?
När pausar du?
Hur pausar du?
Varför pausar du?
Pausar du?
Periodvis har jag funnit det plågsamt att vara ledig och att vara i stillhet.
Har inte vetat vem jag är. Har känt mig otrygg och osäker. Vilse.
Arbetet har gett mig identitet, samhörighet och mening. Men i pausen, i mellanrummet har jag svävat fritt utan upp eller ned, fram eller bak.
I dag är det annorlunda. Utan pausen och mellanrummet blir jag nu istället stressad och pressad.
I dag behöver jag utandningens långa suckar. Jag trivs i det mjuka mörkret och kylan får mig att piggna till.
I pausen hör jag nu omgivningen. I pausen hör jag mig själv.
Mitt i steget svävar vi, just innan foten möter marken och marken välkomnar foten.
En svävande paus mitt i steget.
Det finns ofta plats för en paus. Om så mitt i steget, på väg någon annanstans.
artexista 
Fin och tänkvärd text!
Tack för inspirationen!
Det första ordet som dök upp när jag läste detta var STEGVIS.
Att bli medveten om vart en är påväg. Och varför!
Att ta livet stegvis.
Att ta en sak i taget.
Att vara steg-vis.
Medveten gång! Inte bara rusa iväg, för då är det så lätt att snubbla.
Det andra ordet är ANDAS.
”Andas bör man – annars dör man”
Ett gammalt uttryck som aldrig blir slitet.
Och för att kunna andas in – måste vi ju andas UT.
Kroppen gör sig av med koldioxiden – en osynlig, lukt- och smaklös gas som vi andas ut natt som dag.
Som du skriver … ”utandningens långa suck”
Då uppenbarar sig PAUSEN.
Och fortsätter vi andas ut lite till och släpper taget, så rusar luften in alldeles av sig själv .
Rekylandningen.
Kroppens ”självbevarelsedrift”.
Vår kropp får nytt syre, som tas upp i lungorna och transporteras via blodet ut till kroppens alla celler!
Nytt liv på väg till våra nya livsuppgifter!
Det enda vi behöver göra är att andas ut!
Tadaa! Då svarar kroppen 🙂
Att något så enkelt ibland känns så svårt!
PAUSEN är helt enkelt underskattad 🙂
GillaGilla
Kära Gunlis, så fint du skriver och beskriver livets kärna. Tack för dina ord – de bär jag med mig. Stor kram till dig!
GillaGilla