…där smet minsann en vecka ifrån mig! Ja, eller jag lyckades inte få fatt på ett tema att skriva om, och så gick dagarna. Plötsligt är en ny vecka i antågande.
Tiden väntar inte på oss. Den går. Och går.
Vet inte hur du känner, men jag kan uppleva det som oändligt trösterik att tiden har sin gång vid vissa tillfällen, likväl som jag blir grymt stressad vid andra tillfällen.
Trösten ligger i att oavsett vad som händer blir det kväll, mörkret lägrar sig, solen går ned och stjärnorna blir synliga, dagen randas åter och solen går upp. Varje dag.
Stressen kan ligga i att de åtaganden, uppgifter och ansvar som vi har tidvis hopar sig, blir för många och för stora i relation till den tid som finns att tillgå. Ekvationen går liksom inte ihop och kvällen kommer för fort. Så ock morgonen.
Tiden är som ebb och flod. Som ljus och mörker. Måne och sol.
Vet inte om du kan känna av ”inre” och ”yttre” tid? Jag upplever det så ibland. Och dessa tider behöver på inget sätt vara synkade. Det inre tempot är ofta högt och intensivt vilket göt att den yttre tiden känns långsam och seg. För mig fungerar promenader, dans och yoga samt träning fint för att få tiderna att samspela. Inte sagt att jag promenad, yogar, dansar och tränar för det…men när jag gör det finns en chans till nu. Vad gör du för att dina tider ska harmoniera?
Tiden väntar inte på oss. Den går. Och går. Den för oss med sig. Den tröstar. Stressar. Är den tunna linjen mellan då och nu, död och liv, göra och vara.
artexista 