Jag finner det ibland svårt att skapa nytt fastän jag inget hellre vill.
Efter tre veckors influensa har jag givits tid att vara i stillhet. Har fått möjlighet att fundera och tänka. Byta perspektiv. Vrida och vända. Titta inifrån och utifrån.
Hörde på radioprogrammet Det filosofiska rummet i söndags och slogs av att jag glömt. Kanske inte glömt, men tappat fokus på begrepp som, när jag lärde och upptäckte dem, förändrade mitt liv.
Att leva i ond tro (Sartre).
Detta att inte ta ansvar för den frihet vi är givna som människor. Den frihet som innebär att jag måste ta ansvar, vilket kan ge mig ångest. Ångest över att göra val.
Ond tro – detta att inte ta ansvar för att leva mitt liv på ett så gott vis som möjligt är.
Detta kan låta pretentiöst, storvulet, intellektuellt, djupt och till och med obehagligt. Jo, det finns ett allvar i att vara människa och att göra mig ansvarig för det jag gör och inte gör. Obehaget och ångesten kryper sig på när jag står i valet, eller när jag undviker att göra val. När jag sviker själv.
Märkte att jag tappat fokus på mina val och vart jag är på väg. Och ja, det ger mig ångest. Skapar tomrum, frågor och en känsla av att vara utan fotfäste. Då kan det hända att jag smyger in i min rosa Netflix-värld där livet är lätt, lyckligt och utan problem. Lite grand som färgsprakande smågodis i lösvikt.
Samtidigt lägger jag nu om några vanor. Inga stora saker, men jag har i influensan förlorat smaken för kaffe och väljer nu istället thé. Varje morgon längtar jag nu efter frukost och har börjat med kall gröt/overnight oats.
Tänker att små steg också är starten på en längre resa.
Tänker att vi ständigt måste påminna oss om vart vi är på väg, vad vi vill, vad vi kan, vad som är möjligt.
Vad vill du?
artexista 