”Lars Lerins konst är så härlig att vila ögonen på”, sa min kära väninna A efter besöket på Sandgrund.
Att vila ögonen på.
Det var som om jag hörde uttrycket för första gången.
Att vila ögonen på.
Att få sjunka in i en bild, ett konstverk. Att få vila från allt som pockar på och endast bli medveten om det som ryms inom ramen. Att låta det myckna bruset stilla sig och istället varsamt få fokusera på penseldrag av en människa.
Just detta att få vila. Att inte vara den aktiva, utan den som istället öppnar upp för att stilla vara.
A fick mig att uppleva Lerins konst på ett annat sätt än sist. Jag blev medveten om att samtalet vi förde under promenaden på Sandgrund färgade min upplevelse. A:s mycket kompetenta och vana konstblick fick mig att uppleva nya bottnar i Lerins bilder. A fick mig också att reflektera och fundera på ett nytt sätt. I vårt samtal föddes frågor om de platser som Lerin har målat, om de känslor som dessa målningar födde hos oss, om de frågor och tankar som målningarna kreerade.
Värmen och kylan.
Det vita och det svarta.
Ljuset och mörkret.
Det inbjudande och det avvisande.
Djupet och närheten.
Samtalet berörde Lerins enorma konstnärliga skicklighet, och samtidigt hans stora förmåga att visa det mänskliga, det lite skeva och trasiga, det alldagliga, det extraordinära, det personliga och privata. Det som gör att många av oss känner igen sig. Det är fint.
Lerins konst ger mig upplevelser som gör att jag får tillgång till känslor, tankar och mellanmänsklig kontakt. Konst kan ha den här förmågan. Konst har den förmågan om den drabbar oss. Jag väljer att här och nu, i detta forum, denna gång, inte bli (ännu mer) politisk. Nöjer mig med att skriva att konst är livsviktig – och det är, i och för sig, en politisk ståndpunkt.
Önskar att du ska få tillfälle att vila ögonen på de du håller av, på de och det som skänker dig tröst, på det som får dig att må gott.
Vi ses igen 2019. Tills dess vill jag önska dig en God Jul och ett Gott Nytt År!
artexista 