I veckan som gått hade jag en tid hos tandläkaren. Det var dags för rotfyllning av en tand. Kan väl inte direkt påstå att jag längtat till dagen – var rädd för att det skulle göra ont. Men min tandläkare är ett under av lugn, systematik och professionalism. Jag fick rejält med bedövning och sen’ var det bara att åka!
Undersökning var oerhört grundlig och min tandläkare konstaterade vid ett tillfälle att det inte var mycket liv i min tandrot. Jag tyckte detta var otroligt roligt sagt av denna seriösa och lugna man och börjar fnittra hysteriskt med munnen full av attiraljer. Vilket fick till följd att vi alla tre, tandläkare, tandsköterska och jag skrattar gott. – Men dig verkar det vara liv i iallafall, avslutade tandläkaren.
Skrattet har en fantastisk kraft.
Och en får skratta och vara ledsen samtidigt. Känslorna tar inte ut varandra. De kan leva sida vid sida och ge varandra stöd och djup.
Skrattet öppnar, vidgar och låter allvaret vika undan, om så endast för en stund. Sorgen och allvaret å sin sida kan ge stabilitet, grund, och tyngd. Sorgens tårar låter oss känna, översvämmas, drunkna för ett slag. Skrattet tar oss till ytan och kan få oss sväva för en stund.
Kanske handlar det om att leva våra känslor fullt ut. Ingen, och jag menar INGEN kan berätta för dig eller mig att vi upplever galet eller fel.
Din upplevelse är din. Min upplevelse är min.
Istället tror jag att intensiva upplevelser av känslor skulle göra våra liv än mer intressant, roligare och häftigare. I dag verkar det råda en slags känslorädsla – den som visar mest lagom, mest kontroll, mest neutralitet har övertaget. Ett slags lagom som skapar makt. Jag finner detta oerhört ointressant. Även tröttsamt och innehållslöst. Helt enkelt skittrist!
Om det fattas skratt, gråt, känslor är det bättre att rotfylla. Och bedöva sig ordentligt förstås.
Vad väljer du?
artexista 