Författare: artexista

Vi vill gärna tro att tiden är linjär.

Att tiden är mätbar och kan delas upp i sekunder, minuter, timmar, dagar, veckor och år.

Och visst, så är det ju. Å ena sidan.

Men å andra sidan är tiden både snabb och långsam. Samtidigt.

Tiden krumbuktar och gör språng. Korta och långa.

Tiden kan dras ut och bli plågsamt tråkig och segdragen. Likväl som den kan springa med de snabbaste fötter. Tiden kan springa förbi mig i sån’ fart att jag blir lämnad kvar.

Om några dagar har ett år gått. Ett år av fasa. Smärta. Ett år av bottenlös sorg och avgrundsdjup saknad.

Om ett par dagar har det gått ett år sedan min älskade make Per dog.

Allt är sedan dess förändrat. Livets grundton är förändrad. Livet blir sig aldrig mera likt.

Ett år.

Tiden är obönhörlig.

Tiden är trösterik.

Tiden är.

Ett år.

Ett år av bottenlös sorg och avgrundsdjup saknad.

När jag gick Drottninggatan fram bländade solen mig. Den stod lågt och brann intensivt. Det var lite kallt om händerna och skönt med en sjal virad flera varv om halsen.

På lördagar och söndagar vill mina småkillar (Bologneshanarna Goya och Picasso) ta en längre morgonpromenad. De vill gå in till stan’. Fråga mig inte hur de vet att det är helg, men detta slår aldrig fel. Istället för att ta gångvägen in i parken följer vi Malmtorgsgatan rakt fram, förbi teatern, över bron och mot Residensparken. Där finns det mycket spännande att lukta på, har jag förstått på smågrabbarnas iver och glädje.

Kanske tänker de som oss människor. Detta med helg innebär något lite extra. Kanske ett brott mot rutinerna. Sova lite längre (detta gäller dock inte mina vovvar, till mattes förtret), ta en runda på stan’ eller i skogen, äta något som kanske tar lite längre tid att laga. Ja, vad vet jag.

På vår morgonpromenad såg vi människor som joggade, cyklade, promenerade och var ute med sina fyrbenta vänner. Nästan hemma möter vi två kvinnor var av den ena kvinnan genast börjar tala med Goya och Picasso. Hennes vännina säger snabbt till mig att ”Hon saknar Sixten!” Här utbryter ett samtal om Sixten som går på salong var åttonde vecka och får pälsen trimmad, då är det morfar som skjutsar och hämtar. Vi talar om släktband och hur oändligt betydelsefulla våra hundar är för oss. Våra familjemedlemmar!

Så slår det mig när jag kommer hem, och blodpuddingen är uppskuren till småkillarna, att jag aldrig skulle ha talat med dessa sympatiska kvinnor om det inte vore för att vi båda var begåvade med hundar. Inte nog med att vi kan en djup kontakt och relation med vår hund, samma hund kan också skapa kontakt med vår omgivning. Hundar slår broar mellan oss människor, skapar band och gemenskap, även då de inte är närvarande. Hunden blir människans utsträckning i världen skulle en fenomenolog kunna säga. Vilket blir extra tydligt om vi betänker ledhundarnas mening och betydelse för den som inte ser.

Tänker att det ligger så mycket i talesättet att ”hunden är människans bästa vän”. Det är många dagar som hade varit svåra att ta sig igenom för mig om det inte vore för Goya och Picasso. Mina två följeslagare i ur och skur.

Oj, tänker du kanske nu. Är det dags för bibelstudier?

Och ja, citatet är hämtat ur Matteus 12:34.

Och nej, det blir inga fördjupade studier i bibelns texter.

Mitt hjärtat är fullt och fyllt och det gör att jag denna vecka har svårt att sortera bland det som mitt hjärta just nu är fyllt och fullt av såsom…

…valresultat – politik – känslor – studenter – förberedelser – kursplaner – engagemang – utökad verksamhet – Karlstad – Malmö – Stockholm…

Därför får munnen vänta. Återkommer mer sorterad nästa vecka.

Må väl.

Ha det gott.

Varmt välkommen på säsongens första, urspännande, superintressanta och brännheta FILOSOFISKA CAFÈ onsdagen den 19 september, kl 18-20, på Artisan Deli. Anmäl dig nu på info@artexista.se/0709-96 77 43!

Nu är det endast några få dagar och timmar kvar till val.

Har du bestämt dig? Kanske har du redan röstat? Jag väljer att gå på söndag. Det griper mig djupt att gå till vallokalen, göra mitt val och vara en del av något större. Det griper mig att få vara en del av människors slit, svett, blod och tårar för att jag ska kunna få rösta i ett demokratiskt land. Tillsammans.

I år har jag även engagerat mig politiskt. Talat med människor i valstuga på torget. Fört engagerade samtal med familj och vänner. För mig innebär detta å ena sidan existentialism. Att synliggöra vad jag står för. Att stiga fram ur skuggan. Att bli synlig. Å andra sidan innebär det att ta ställning politiskt och att verka för ett Sverige jag tror på och som jag vill leva i tillsammans med andra.

Tillsammans med många andra är jag skräckslagen för vad som döljer sig i skuggorna. För de outtalade och uttalade tankar och åsikter som häckar i skuggan av retorik och okunskap. Ibland även ren och skär dumhet och ignorans.

Den 19 september bjuder Art Exista in till höstens första Existentiella café. Caféerna denna höst handlar också om livsviktigt engagemang: vår jord, vårt klimat och miljö! Efter den sommar som precis lämnar oss kan ingen gå oberörd. Ingen. Kom på café och samtala, testa tankar och åsikter, lyssna till andras inspel, låt dig ruskas om, lära dig något nytt, ta ställning!

Som människa och som kvinna har jag mer än en gång blivit anklagad för att vara arg. Hetsig. Ilsken. Aggressiv. Undrar om läget hade varit annorlunda om jag varit man? Hade jag då varit engagerad, handlingsinriktad, fokuserad och driven. En man som är engagerad ses ofta som något gott. Potent och handlingskraftig, med drag under galoscherna. En kvinna däremot blir bara ”för mycket”. Jo, det finns forskning i ämnet, en lyssnar inte på en kvinna som är högljudd. Så om du vill få något viktigt sagt: sänk rösten, tala med mjuk stämma och le. Glöm för böveln inte att le. Om du är kvinna alltså.

Några timmar kvar.

Jag kommer fortsätta vara djupt engagerad i det som griper mig.

Ibland ler jag.

Ibland talar jag med stark röst. Med brinnande ögon och gester.

Vaknade i natten och hörde hur regnet porlade.

Kollade klockan och insåg att det ännu fanns tid att sova. Men tanken hade satt fart: Behövde jag en tröja till månne? Ett paraply?

I god tid innan bussens avgång han jag köpa en kopp kaffe i automaten på stationen. En slags tradition eller vana. Skänker mig en känsla av trygghet, tror jag. Doften av kaffe – doften av hemma. På bussen delas den lokala tidningen ut. Ser ut genom bussfönstret. Kristinehamn. Trodde vi kommit längre. Tidningen är läst.

Att vara på resande fot är något jag gillar. Precis som att vara hemma. Tycker om att resa iväg. Det pirriga, nervösa och förväntansfulla som dansar omkring i kroppen.

Tycker om att komma hem. Andas ut. Slå mig ned. Slappna av. Känna lugnet sprida sig i kroppen.

Den där spänningen emellan hemma – borta, åka – komma, andas in – andas ut.

Karlskoga.

Äter den medhavda Bärryn. Så gott med bären längst ned i bägaren, djupt inbäddad i yoghurten. Plastskeden känns inte miljömedveten, inte heller yoghurtförpackningen. Plast – en bov.

Igen dessa ytterligheter. Är det där vi ständigt befinner oss? Mellan poler. Mellan skeenden. Mellan då och nu. Det lätta och svåra. Det medvetna och omedvetna.

Asfalten är än svartare av regnet. I vattenpölarna speglar sig himlen. Gräsmattorna har återfått sitt gröna. Timsälven ligger blank och stilla.

På resande fot kl 7.40. Vid 17-tiden är jag framme i Kiev.

Veckan som kommer innebär en riktigt rivstart på hösten!

Efter veckor av planering, inläsning av material, schemaläggning, bokning av resor, samtal med otroligt spännande människor och blivande gäster och samarbetspartners drar nu höstens aktiviteter i gång!

Så varför spara på krutet?

Art Exista kommer att denna vecka röra sig på ett lokalt, nationellt och internationellt plan.

Veckan inleds med att få arbeta med personalen i Nor och Segerstads pastorat. Det ska bli oerhört spännande att få arbeta med existentiella frågor i relation till arbete och arbetsmiljö!

Därefter bär det av till Ukraina och Kiev. Där väntar en internationell kurs för musiklärare. Art Exista håller där en master class i Rytmik. Ser fram emot att få träffa kollegor och utbyta erfarenheter och upplevelser!

Tillbaka på svensk mark bär kosan åt Malmö och Musikhögskolan vid Lunds universitet. Cirkeln är sluten. 1987 var året då jag utexaminerades. 31 år senare har jag fått det fina förtroendet att vikariera och ansvara för Rytmikpedagogiken under läsåret 18/19.

Sedan väntar förstås massor av spännande och intressanta händelser i Karlstad, men det berättar jag mer om nästa vecka:-)!

Genom att inte välja har du gjort ett val.

Ett ickeval.

Det är i högsta grad ett val.

Varför jag skriver om detta i dag har flera orsaker.

Det handlar om relationer med personer i min närhet.

Det handlar om att vi närmar oss val till rikstag, kommun och landsting.

Det handlar om ansvar.

Det handlar om frihet.

Den franske filosofen, författaren och Nobelpristagaren (han valde att inte ta emot priset) Jean-Paul Sartre menar i skriften Existentialismen är en humanism (1946) att människan är dömd till frihet. Vi är fria att välja och därmed ta ansvar.

Jag blir provocerad, irriterad, ledsen, upprörd och sorgsen över de som avsäger sig ansvar, frihet och val för sina liv, för samhället, för vår värld.

Sartre säger att ett ickeval är ett val i ond tro. Att inte göra val är ett sätt att leva ickeautentiskt, alltså i ond tro. Ett sätt att lämna sig själv. Lämna över till någon annan. Strunta i. Skita i. ”Jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt”.

Temat för Art Existas filosofiska caféer kommer inom kort att avslöjas, endast några detaljer kvar. Temat handlar i hög grad om globala, lokala och personliga val. Och ansvar, inte minst. För det finns många som engagerar sig, gör sin röst hörd, för strider, tar ansvar och gör medvetna val.

Anteckna gärna onsdagarna 19/9, 17/10 och 14/11 (kl 18-20) då tillfälle ges för undersökande samtal, reflektion och tankeutbyte på Artisan Deli. Det kommer också ges rikliga tillfällen att inspireras! Välkommen!

För precis tre år sedan diagnosticerades min make med en livshotande cancersjukdom.

I ett ögonblick är livet sig aldrig mera likt.

Tiden stannar.

Det går sönder.

Allt är förändrat.

I ett ögonblick.

Efter att ha talat med våra familjer och de allra närmaste vännerna var det dags för nästa steg. Våra arbetsplatser.

Min make möttes av 100% stöd, support, medmänsklighet och värme. Hushållningssällskapet i Värmland och VD Jonas Enström var fantastiska!

Jag möttes av…tystnad. Jag kände mig utlämnad. I dag skulle jag titulera tystnaden som inkompetens, rädsla, okunskap och feghet.  Kort sagt kan jag påstå att Örebro universitet i allmänhet och Musikhögskolan synnerhet, har mycket att önska vad gäller krishantering. Detta trots stora mängder dokument, checklistor och forskning.

Lars Björklund skiver i sin bok Det som ger hoppet liv. Fem förutsättningar (2015) att ”Den andra förutsättningen för hoppet handlar om att inte bli övergiven. Det behövs trygghet mitt i allt, en skyddad plats mitt i kaoset. Människor som är nära och sammanhang som räknar med oss. Vi behöver varandra och det är genom varandra som vi blir till” (s 57).

Min make möttes av trygghet och sammanhang. Det gjorde att han kunde arbetade precis så mycket han ville och orkade mellan provtagningar, operationer och cytostatikabehandlingar. Hela tiden uppmuntrad och stöttad av sin chef, sina arbetskamrater och sin arbetsplats.

Min arbetsplats sedan 20 år tillbaka mötte mig med…tystnad. Jag fick själv ta kontakt med företagshälsovård och beställa tid hos läkare. Jag trodde jag var i ett sammanhang, men så var inte fallet.  Och ja. Jag blev sjukskriven.

Med enkla medel hade denna situation inte behövt uppstå. Vilket hade besparat mig lidande, samt besparat arbetsplatsen merarbete och ekonomisk förlust. Att kunna och våga möta en person, medarbetare och medmänniska i kris är en livsnödvändighet för alla. Och i synnerhet för dig som är chef, ledare och har personalansvar. Därför erbjuder nu Art Exista i samarbete med psykoterapeut Carola Carlsson kursen ”Konsten att samtala professionellt”.

Ingen ska vara lämnad i kris. Ingen ska behöva känna sig utlämnad och övergiven.

Ingen.

Jag vet vad jag talar om.

Min make arbetade hela sin sjukdomsperiod. Han älskade sitt arbete och jag tror att Hushållningssällskapet stod för ”en skyddad plats i kaoset”. Arbetet skapade sammanhang och genom arbetet fortsatte livet, det fanns en trygg vardag att vara i. För detta vill riktar jag min djupaste tacksamhet till fd VD:n Jonas Enström och till Hushållningssällskapet i Värmland.

En vecka innan min makes död hade han ett möte och överlämning med Jonas på sjukhuset. Min make arbetade in i det sista.

Per dog den 30 september 2017.

Augusti.

För några av oss innebär det att en ledighet är till ända. För andra innebär det att ledigheten startar.

Att vara ledig eller att se fram emot ledighet skapar ett slags mellanrum. En plats eller tid där allt är möjligt. Där fantasin får spela utan att bli störd av scheman, ramar och åthutningar. Där tanken får sväva fritt ovan måsten, bör och ska.

Jag kan uppleva augusti som en månad då känslor, tankar, idéer, projekt kan få ta en mer konkret form. Det kan innebära förändring. Stora och små. Det kan också innebära att frågor som legat och pockat på i en vrå nu blommar ut. Helt ogenerat!

Vad vill jag?

Hur ska jag göra?

Varför?

Augusti.

En månad att vårda ömt.

En månad påfylld med fantasi, drömmar, tankar, förhoppningar och idéer.

Vårda.

Ömt.

En ljuvlig sommarnatt körde jag bilen genom det månbeströdda landskapet och lyssnade av en slump till en repris på radion.

Det var en intervju med Jacob Mülrad.

Samtidigt som jag vaksamt tittade efter älgar, rådjur och harar på nattliga utflykter lyssnade jag alltmer fascinerad till Jacob, som för mig var en ny bekantskap. Och jag förstod att jag inte var uppdaterade på denna nya, unga, spännande svenska kompositör.

Under sommaren 2017 var han sommarpratare så lyssna gärna på hans program: Sommar & Vinter i P1: 4 augusti, där han benämns som ”en av väldens mest lovande kompositörer”.

Men där och då var det inte Jacobs musik som fångade mig utan hans berättelse. Hans historia. Hans uppväxt och hans förhållande till omgivningen. Hans satt att tala om sitt liv, Gud, existensen, musiken, familjen.

Jacob sa något i stil med att ”Jag strävar inte efter lycka, däremot efter meningsfullhet”. Denna mening drabbade mig och gav mig en slags aha-upplevelse. Jacob satte ord på min egen upplevelse av livet just nu.

Jag stävar inte efter lycka utan efter meningsfullhet!

När jag sedan ett par dagar senare tog upp och ville samtala med mina vänner om min insikt möttes jag av en mängd olika förståelser av begreppet ”lycka” och ”meningsfullhet”. Vad är lycka? Är det korta moment av ljus? Är det ett tillstånd att sträva efter? Är det något förunnat en del eller alla? Och vad är då meningsfullhet? Vad skapar mening i vårt liv? Hur tar jag reda på vad som är meningsfullt i mitt liv?

Så här i semestertider tror jag att det kan vara av vikt att fundera på vad vi vill med vår sommar. Med ledig tid. Vad vill du? Vad kan skapa lycka och mening under dina lediga dagar?

Jag fick mig en riktig tankeställare efter radioprogrammet med Jacob Mülrad. Inte bara sommaren kommer nu få ett annan inriktning. Tack Jacob!

Önskar dig en skön sommar! Vi ses igen i augusti!