Vad ska jag skriva om? Vad ska jag välja från veckans alla händelser? Vad står fram mer än något annat? Finns det något som skaver? Eller som lindrar? Eller som får mig att le? Skratta? Uppröras? Känna?

Ska jag berätta om lunchen tillsammans med A? Trots att vi inte setts på över två år känns det som vårt samtal tog vid där vi slutade förra gången. Det är mycket som hänt sedan sist men den där känslan av att bara kunna fortsätta är speciell.

Eller ska jag berätta om den fina eftermiddagen i Åstorpsgården i Vålberg tillsammans med alla volontärer som gör ett fantastisk arbete? Ska jag berätta om fascinationen över dessa människor som varje vecka besöker de som inte har så många att tala med, om de som varje vecka handlar åt de som har svårt att ta sig till affären, om de som sjunger tillsammans med de vars minne  sviktar? Ska jag skriva om de som bakar, syr och serverar kaffe och soppa?

Jag skulle vilja fördjupa mig i vad mina vänner och min familj betyder för mig. Hur jag värdesätter samtal, sms, mail och meddelanden. Hur viktiga de är för mig. Hur mycket jag tycker om dem. Hur mycket jag uppskattar och värdesätter dem. Detta att stundvis känns sig buren och hållen när livet stormar som mest. Hur mycket det betyder.

Kanske skulle det vara välgörande att beskriva hur enorm rädsla, förvandlas till ilska, kan transformeras till irritation för att sedan klinga ut och bli till en fortsättning av livet.

När något går sönder, skapas något nytt.

En skärva av det trasiga blir till en detalj i min livsmosaik.

Nya mönster blir till.

Lossning. Lossa. Lösa.

Släppa loss. Släppa ut. Släppa iväg.

Våren är en förunderlig tid. På Art Existas första Filosofiska café hjälpte Elsa Falkman oss att utforska vårens dubbelsidighet med hjälp av hennes dikter, funderingar och reflektioner. Våren är både och. Vacker och skitig. Varm och kall. Underbar och plågsam.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jag upplever islossning. Bokstavlingen. Det känns bra när isen spricker, krackelerar och glider isär. Vattnet strömmar in, skapar rörelse, skapar liv. Skapar förändring, öppningar, virvlar.

Panta rei – allt flyter. Allt är i förändring. Ständigt.

Har i veckan som gått stått för val. Vägsjäl. Beslut. Vägsände.

Vart går ens gräns? När har den passerats? Vad gör en då?

Låter sig trampas på, negligeras, utnyttjas? Eller rycker på axlarna, skrattar lite lätt, generas över den andres egoistiska obetänksamhet? Eller säger nej. Jag kan, men jag vill inte. Eller?

Vi lever livet på det sätt som vi kan och vill. Några av mina gränser passerades under veckan. Jag vill inte längre. I beslutet lever en paradox. Samtidigt som jag säger ja till min integritet och mina gränser förlorar jag en dröm, en förhoppning, en längtan.

Ingenting är endast svart eller vitt. Runt eller rakt. Mjukt eller hårt. Livet är både och. En paradox.

Men jag vill vill inte. Gränsen är nådd. Vägsände.

På sanskrit betyder kris att separera. På grekiska betyder det söndring, åtskiljande och avgörande.

En kris innebär att tillvaron fryser och stänger till. Men kris kan också innebära att tillvaron öppnar sig för möjligheter och att jag förverkliga mig och min drömmar. I sprickor och brytningar kan tillvaron uppdagas. Krisen kan hjälpa mig att klargöra mina valsituationer och ställer mig inför det faktum att jag rannsakar mig själv. Jag ges en möjlighet att sortera, städa och rensa. Vägen till möjlighet går dock genom smärta.

Under kursen Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet talade vi i går om kris. Vi utforskade vad en kris kan vara och vad det innebär att vara i kris. Här följer några stycken musik som vi lyssnade på:

En kris kan innebära att vi kan blicka djup in i något väsentligt och smärtsamma kriser kan vara viktiga vägar till utveckling. I krisögonblicken lever vi särskilt intensivt och får också en möjlighet att bli ett verkligt själv.

Musik kan vara ett sätt att möta krisen, leva igenom krisen, vara i krisen.

Vi verkar kunna härbärgera och förhålla oss till stress på många olika sätt. Att drabbas eller intas och överväldigas av stress är med säkerhet mycket personligt. Någon blir effektiv och får mycket gjort, en annan blir snudd på paralyserad och stillasittande med en rusande andning, en tredje tappar lusten och blir apatisk, en fjärde blir fartblind och gör en hel massa saker i effektivitetens namn – men kanske inte handlingar som behöver göras och som är speciellt konstruktiva för tillfället och situationen.

Jag gillar listor. Listor som bildar ordning i kaoset av vad som ska göras. En lista innebär att jag kan skriva av mig, sortera och ordna. Gillar även post-it-lappar. Vad vore livet utan post-it-lappar? Den där känslan av att kasta en lapp då uppdraget är slutfört, är speciell.

Gem och plastmappar hör även de till favoriterna. De inger mig med en känsla av system och översikt.

Listan denna dag var låååång. Post-it-lapparna bildade ett gytter av osorterade sysslor. Plastmapparna låg i oordning på bordet. Jag började beta av punkt efter punkt på listan, men känslan var att varje punkt, som jag trodde kunde strykas, istället drog med sig fler idéer, tankar och energi. Varje lapp jag trodde jag kunde slänga innebar istället tre nya lappar. Istället för att korta listan och minska antalet lappar skedde motsatsen. Plötsligt, men jag märker det inte där och då, har jag tappat fokus, springer fortare och fortare, gör en hel massa saker, planerar för nya händelser att ske, blir rörig, prioriterar märkligt – jag är ur kurs. Pulsen är hög, jag är irriterad, tiden går fort, men långsamt, strukturen blir suddig – stressen hade satt sina vassa klor i mig. Ordentligt.

Ur kurs.

På kvällen, samma dag, väntade ”Röstkurs för kvinnor” med Berit Norberg. 10 kvinnor med olika bakgrund, förväntningar och åldrar var samlade.  Jag hade glatt mig och sett fram mycket åt denna kurs. Vi fick lära om rösten med fokus på ”medvetenhet om Rösten (jaget) i Rummet med Resning, Resonans och Riktning” (Berit Norberg 180309). Detta skedde genom övningar och samtal. Blir under övningarna grymt medveten om hur stressen tagit ett rejält grepp om min kropp under dagen. Just detta att arbeta med rösten blottlägger de känslor och upplevelser jag bär på. Sorgen. Gråten. Ilskan. Rädslan. Otillräckligheten. Smärtan. Glädjen. Lusten. Viljan.

Om du tänker dig ett cykelhjul, så hade jag under dagen sprungit längst ut där ekrarna fäster i ytterramen närmast däcket. Under röstkursens drogs jag mer och mer in åt navet. I. Från navet får jag perspektiv på mitt liv. Ansträngning är inte lika stor som att springa i yttervarv. När jag blir min röst och rösten blir jag, händer något med mig. Surret tystnar något, andningen blir lugnare, spännbandet kring hals, nacke och axlar lossar. Omvärlden bortom rummet försvinner och jag blir närvarande till rummet, de som är där, och till mig.

Genom Berits varsamma, varma och kunniga guidande genom övningar, teori och öppnande för möjligheter att prova, blir jag medveten om. Det innebär samtidigt att jag blir närvarande. Stressen har slutat dra och slita i mig, istället infinner sig en känsla av att vara i. I mig själv. I rummet. I. Jag blir medveten om rösten/kroppen – mitt vara i världen.

Jag blir i.

Det innebär att jag kan se tillbaka på dagen med nya ögon Jag kan se min stress och en del ganska okloka val gjorda under dagen. Jag kan göra om, och får en chans att göra på ett annat sätt.

Jag är i.

I.

– Ska du inte släppa hundarna? Frågade O på sista kvällspromenaden och släppte iväg Max ur sitt koppel.

Varför har jag inte gjort det, tänkte jag i mitt stilla sinne.

Varför har jag inte låtit småkillarna springa lösa och fria i parken, i alla fall en gång per dag?

Varför har jag inte kommit på idén?

Tack O! Nu släpper jag dem varje kväll…om det inte är några andra hundar i parken, vill säga…har inte riktigt den plin på mina pälsklingar…och det är inte deras fel…de har inte fått lära sig…

Att se Goya och Picasso galoppera iväg är ren och skär lycka. Jag kan inte annat än att le. Öronen flyger, tassarna trummar och snön yr. De busar med varandra, luktar på allt och hoppar i snödrivorna. Jag tolkar det som oförställd glädje. Frihet.

Gårdagen har innehållit starten på två kurser. Samtal på promenad och Alla dessa dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet. Det är nästan lika vemodigt att skiljas från en grupp där vi precis lärt känna varandra – som förra veckan, som spännande att möta en ny grupp där vi står inför att just lära känna varandra – som i dag.

Promenadens samtal rörde sig om älven, vattnen, det livgivande, det som alltid rör sig och flyter (panta rei), om broar det fasta och om spänningen där emellan – filosofi.

Kvällen handlade om frihet, ansvar och val. Utgångspunkten var att existensen, enligt Sartre, föregår essensen. Att utbyta tankar, att bli kloka tillsamman, gemensamt undersöka och reflektera, kanske undra mer än att leverera alla svaren. Att filosofera.

När jag så lagt mig för kvällen, slår mig en undran, när släpper jag på mitt eget koppel? När galopperar jag så det ryker i snön? När släpper jag taget och ger mig fri? När låter jag öron och det grå håret flyga och nyfiket, tillika hämningslöst, ta världen i besittning? Om så bara en kort stund varje dag.

Ibland är det lättare att tala om, istället för att göra själv. Ibland är det enklare att se till att de runtomkring en har det gott, istället för att ta reda på vilka mina egna önskningar består i.

Men kanske är det dags nu. Att släppa. En stund.

”Smält min is,
låt min snö
gå i tö”,
suckade vintern till våren.

”Kanhända, kanhända om solen vill,
vi vänta väl ännu en månad till,
så kanske det sker”, sjöng våren.

En vårvintervisa av Gustaf Fröding

För min del har jag fått fullständigt nog av vinter, snö och kyla.

För min del får gärna våren komma.

Tillsammans med ljustet, värmen, dofterna, blommorna, grönskan, fåglarna, ljuden, smakerna.

Gärna nu.

Min bror gör grejer som jag aldrig skulle göra. För i mig bor en liten ”det-går-aldrig” som drar sig för den sortens arbete. Och en liten ”Gud-va-jobbigt. Orka!?” som inte har lust med den typen av ansträngning. De där två figurerna har inte hittat något bo hos min bror. Jag beundrar honom för det.

Härförleden fick jag vara med om att det som kan tänkas vara omöjligt faktiskt går. Det är så himla bra att få vara med om det. Att det som verkar kört, faktiskt går.

Brorsan ska anlägga bastuflotte. Till det behövs betongtyngder som ska hålla härligheten på plats.

Redan här har jag lagt ner i tanken.

Men inte min bror. Han gjuter i betong. Tunga grejer som tyvärr råkade frysa fast i isen. Det var inte riktigt meningen, för betongsänkena ska dras ut på isen, och när isen smälter ska sänkena mycket fiffigt sjunka till botten och fungera som ankare till flotten.

Sagt och gjort. Betonghistorien skulle spättas loss ur isen för att sedan baxas upp på isen. Därefter dras ut till den plats där bastuflotten ska ligga.

Det går aldrig, tänkte jag mer än en gång när betongkolossen inte vill samarbeta utan rullade runt och ner i issörjan, igen. Och igen.

Efter en segdragen kamp tilltog tålamodet. En hävarm byggdes försiktigt upp med plank och spett – plötsligt förstod jag det genialiska med principen. Det går ju! Med samarbete, tålamod och idoghet.

Betongsänket besegrades med list och kraft. Bändes och drogs upp på isen, rullades därefter ut till utsedd plats.

Nu inväntas den värmande vårsol.

I sommar blir det bastu på sjön.

Har du, som jag,  också en liten (eller stor) ”det-går-aldrig-röst” som kan behöva utmanas?

Tänk om det går – vad händer med oss då?

”Det gäller att ta sig igenom sorgen, vet du”

”Förstår att du är mitt i ett sorgearbete just nu”

”Hör av dig om du vill göra något”

Att vara i sorg innebär att världen framstår som en karg plats. Allt påminner om den jag älskar, saknar och sörjer. Samtidigt som hemmet är min borg, trygghet och den plats där jag trivs är alla minnen både en källa till glädje och bottenlös sorg.

Häromdagen när jag skulle köpa blommor på Kallenius blev situationen mig snudd på övermäktig. Allt påminde om Per. Alla de gånger jag följt med för att köpa lökar, sommarblommor och perenner för plantering på innergården. Alla de gånger vi varit här för att köpa buketter till någon vi håller av. Alla de gånger som frön skulle väljas och köpas inför sommarens sådd. På floristernas täckvästar står det trädgårdsmästare. Jag håller knappt ihop.

Vardagens alla minnen. Så ljusa. Så varma.

Nu så knivskarpt plågsamma. Hur ska jag stå ut?

Undrar då hur det är möjligt att tro att jag ska ta mig igenom sorgen. Att ta sig igenom innebär att vi tar oss ut på andra sidan. Jag undrar vad väntar mig på andra sidan. Glömska. Förträngning. Förnekelse. Det kommer aldrig att ske.

Jag ska inte igenom något.

Jag ska lära mig att stå ut.

Jag ska stå ut med att leva parallellt med smärta, sorg och saknad.

Sorgen är skoningslös.

Sorgearbete. Vem kom på det uttrycket?

Sorgearbete.

Sorgearbete andas effektivitet och nytta. Skitsnack. Sorg är inget arbete – det är en process. Hur många gånger har jag inte själv använt begreppet. Men det var innan.

Sorgeprocess. Sorg innebär att ditt liv brutalt har förändrats. Det kommer inte bli sig likt igen. Sorg innebär att en process är i görande. En process som jag kanske har valt själv eller helt enkelt blivit utsatt för. Valet består i hur jag ska förhålla mig till det för alltid förändrade livet. Hur ska jag hantera processen? Hur kan mitt liv bli meningsfullt igen? Hur ska jag stå ut?

”Hör av dig om du vill hitta på något?” ”Du kan ringa när som helst!”

Dessa vänliga, omtänksamma och kärleksfulla kommentarer och uppmaningar. Sagda i största välmening. Men de funkar dåligt på en människa i sorg. Är du i sorg finns det ingen ork och energi att vara den som tar kontakt, lyfter luren, tar initiativ, har uppslag och förslag. Är jag i sorg går den lilla energi som finns åt till att gå upp på morgonen och försöka rulla igång ännu en (meningslös) dag.

Har du en person i sorg i din vänkrets ligger ansvaret på dig att ta kontakt, att hålla kontakten och ta initiativ.

Tufft. Ja.

Men ingenting i jämförelse med hur den medmänniska som just nu befinner sig i kris och sorg har det.

Min massör berättar att jag är stel och spänd i vaderna, men jag har inte tagit ett löpsteg på evigheter. Jag står ut.

Kanske handlar det inte om att stå ut?

Kanske skulle det vara mer konstruktivt om jag försökte hålla ut i min sorgeprocess istället?

Hålla ut genom dagar och nätter, månader och år.

Johanna: Stort tack för all hjälp med småkillarna, hämta och lämna, utskrifter, paj och sås, samt matlåda! Otroligt god mat! Jag skulle inte klara mig utan er! Älskar er!

Pappa: Tack för att vi får hjälpa dig och att du är på gott humör!

Mamma: Väl bekomme gumman!

Mamma och pappa tar hand om mina småkillar, två bolognesehanar, när jag är bortrest eller upptagen. Småkillarna älska att vara hos mormor och morfar – och kärleken är ömsesidig.

När vovvarna skulle lämnas på torsdagskvällen är jag stressad, pressad, grinig. Sparkar i snön, svär. Mamma och pappa är lugna, killarna nöjda.

– Mamma, skulle du kunna laga din goa räkpaj till mig, undrar jag lätt panik i rösten.

– Självklart, svarar mamma.

– Tack, säger jag och tårarna kommer.

Lördagens lunch är i hamn, det blir god mat! Jag går in och fortsätter kvällen framför datorn. Tentan ska färdigställas. Texter ska läsas. Seminaruppgiften ska göras.

Trött. Trött. Trött.

Ny dag. Träffar M på busstationen. Resan fylls av samtal fyllda med samförstånd, förståelse och värme.

Kurs. Heldag. Otroligt givande, intressant, spännande, tankeväckande och engagerande.

Plötsligt är energin där. Intresset väckt. Det spirrar. Tanken flyger.

Bussen hem igen.

Pappa möter mig vid bussen. Lycka. Att bli mött vid bussen är lycka. Att längta efter. Att vara längtad efter. Att bli mött.

Mamma och smågrabbarna i bilen. Kvittrande berättar jag målande om dagen. Förstår att skillnaden mot gårdagens korta, svarta tjurighet kan verka obegriplig. Men allt är ok. Utrymmet för att vara finns.

Jag beundrar mina föräldrar. Jag älskar dem.