Min bror gör grejer som jag aldrig skulle göra. För i mig bor en liten ”det-går-aldrig” som drar sig för den sortens arbete. Och en liten ”Gud-va-jobbigt. Orka!?” som inte har lust med den typen av ansträngning. De där två figurerna har inte hittat något bo hos min bror. Jag beundrar honom för det.
Härförleden fick jag vara med om att det som kan tänkas vara omöjligt faktiskt går. Det är så himla bra att få vara med om det. Att det som verkar kört, faktiskt går.
Brorsan ska anlägga bastuflotte. Till det behövs betongtyngder som ska hålla härligheten på plats.
Redan här har jag lagt ner i tanken.
Men inte min bror. Han gjuter i betong. Tunga grejer som tyvärr råkade frysa fast i isen. Det var inte riktigt meningen, för betongsänkena ska dras ut på isen, och när isen smälter ska sänkena mycket fiffigt sjunka till botten och fungera som ankare till flotten.
Sagt och gjort. Betonghistorien skulle spättas loss ur isen för att sedan baxas upp på isen. Därefter dras ut till den plats där bastuflotten ska ligga.
Det går aldrig, tänkte jag mer än en gång när betongkolossen inte vill samarbeta utan rullade runt och ner i issörjan, igen. Och igen.
Efter en segdragen kamp tilltog tålamodet. En hävarm byggdes försiktigt upp med plank och spett – plötsligt förstod jag det genialiska med principen. Det går ju! Med samarbete, tålamod och idoghet.
Betongsänket besegrades med list och kraft. Bändes och drogs upp på isen, rullades därefter ut till utsedd plats.
Nu inväntas den värmande vårsol.
I sommar blir det bastu på sjön.
Har du, som jag, också en liten (eller stor) ”det-går-aldrig-röst” som kan behöva utmanas?
Tänk om det går – vad händer med oss då?
artexista 