Mosaik

Vad ska jag skriva om? Vad ska jag välja från veckans alla händelser? Vad står fram mer än något annat? Finns det något som skaver? Eller som lindrar? Eller som får mig att le? Skratta? Uppröras? Känna?

Ska jag berätta om lunchen tillsammans med A? Trots att vi inte setts på över två år känns det som vårt samtal tog vid där vi slutade förra gången. Det är mycket som hänt sedan sist men den där känslan av att bara kunna fortsätta är speciell.

Eller ska jag berätta om den fina eftermiddagen i Åstorpsgården i Vålberg tillsammans med alla volontärer som gör ett fantastisk arbete? Ska jag berätta om fascinationen över dessa människor som varje vecka besöker de som inte har så många att tala med, om de som varje vecka handlar åt de som har svårt att ta sig till affären, om de som sjunger tillsammans med de vars minne  sviktar? Ska jag skriva om de som bakar, syr och serverar kaffe och soppa?

Jag skulle vilja fördjupa mig i vad mina vänner och min familj betyder för mig. Hur jag värdesätter samtal, sms, mail och meddelanden. Hur viktiga de är för mig. Hur mycket jag tycker om dem. Hur mycket jag uppskattar och värdesätter dem. Detta att stundvis känns sig buren och hållen när livet stormar som mest. Hur mycket det betyder.

Kanske skulle det vara välgörande att beskriva hur enorm rädsla, förvandlas till ilska, kan transformeras till irritation för att sedan klinga ut och bli till en fortsättning av livet.

När något går sönder, skapas något nytt.

En skärva av det trasiga blir till en detalj i min livsmosaik.

Nya mönster blir till.