Att vara i

Vi verkar kunna härbärgera och förhålla oss till stress på många olika sätt. Att drabbas eller intas och överväldigas av stress är med säkerhet mycket personligt. Någon blir effektiv och får mycket gjort, en annan blir snudd på paralyserad och stillasittande med en rusande andning, en tredje tappar lusten och blir apatisk, en fjärde blir fartblind och gör en hel massa saker i effektivitetens namn – men kanske inte handlingar som behöver göras och som är speciellt konstruktiva för tillfället och situationen.

Jag gillar listor. Listor som bildar ordning i kaoset av vad som ska göras. En lista innebär att jag kan skriva av mig, sortera och ordna. Gillar även post-it-lappar. Vad vore livet utan post-it-lappar? Den där känslan av att kasta en lapp då uppdraget är slutfört, är speciell.

Gem och plastmappar hör även de till favoriterna. De inger mig med en känsla av system och översikt.

Listan denna dag var låååång. Post-it-lapparna bildade ett gytter av osorterade sysslor. Plastmapparna låg i oordning på bordet. Jag började beta av punkt efter punkt på listan, men känslan var att varje punkt, som jag trodde kunde strykas, istället drog med sig fler idéer, tankar och energi. Varje lapp jag trodde jag kunde slänga innebar istället tre nya lappar. Istället för att korta listan och minska antalet lappar skedde motsatsen. Plötsligt, men jag märker det inte där och då, har jag tappat fokus, springer fortare och fortare, gör en hel massa saker, planerar för nya händelser att ske, blir rörig, prioriterar märkligt – jag är ur kurs. Pulsen är hög, jag är irriterad, tiden går fort, men långsamt, strukturen blir suddig – stressen hade satt sina vassa klor i mig. Ordentligt.

Ur kurs.

På kvällen, samma dag, väntade ”Röstkurs för kvinnor” med Berit Norberg. 10 kvinnor med olika bakgrund, förväntningar och åldrar var samlade.  Jag hade glatt mig och sett fram mycket åt denna kurs. Vi fick lära om rösten med fokus på ”medvetenhet om Rösten (jaget) i Rummet med Resning, Resonans och Riktning” (Berit Norberg 180309). Detta skedde genom övningar och samtal. Blir under övningarna grymt medveten om hur stressen tagit ett rejält grepp om min kropp under dagen. Just detta att arbeta med rösten blottlägger de känslor och upplevelser jag bär på. Sorgen. Gråten. Ilskan. Rädslan. Otillräckligheten. Smärtan. Glädjen. Lusten. Viljan.

Om du tänker dig ett cykelhjul, så hade jag under dagen sprungit längst ut där ekrarna fäster i ytterramen närmast däcket. Under röstkursens drogs jag mer och mer in åt navet. I. Från navet får jag perspektiv på mitt liv. Ansträngning är inte lika stor som att springa i yttervarv. När jag blir min röst och rösten blir jag, händer något med mig. Surret tystnar något, andningen blir lugnare, spännbandet kring hals, nacke och axlar lossar. Omvärlden bortom rummet försvinner och jag blir närvarande till rummet, de som är där, och till mig.

Genom Berits varsamma, varma och kunniga guidande genom övningar, teori och öppnande för möjligheter att prova, blir jag medveten om. Det innebär samtidigt att jag blir närvarande. Stressen har slutat dra och slita i mig, istället infinner sig en känsla av att vara i. I mig själv. I rummet. I. Jag blir medveten om rösten/kroppen – mitt vara i världen.

Jag blir i.

Det innebär att jag kan se tillbaka på dagen med nya ögon Jag kan se min stress och en del ganska okloka val gjorda under dagen. Jag kan göra om, och får en chans att göra på ett annat sätt.

Jag är i.

I.