Ibland är det som om jag tappar taget.

Jag vet att jag ”borde” ha skrivit ett blogginlägg förra veckan, men ”det blev liksom inte av”.

Det handlar på inget vis om att jag inte vill.

Det handlade heller inte om att jag inte hade tid, egentligen.

Det handlade inte om att jag inte har uppslag och idéer att skriva om.

Jag vill skriva, tiden finns så även lusten och teman. Men det blev liksom inte av…

Kanske får det vara så ibland. Kanske får vi tappa taget. En stund.

”Give your self some slack” sa en vän till mig vid tillfälle. Tror det är ett råd som vi alla behöver då och då.

Detta att ge oss lite utrymme.

Det är ok.

Vi är ok.

Jag är ok.

Jag har haft en mängd uppslag och tankar om vad jag vill skriva om denna vecka.

Det har rört sig om talesätt som att det ”blåser nya vindar” och att ”känna vind i seglen”. Har haft den känslan. Detta att göra val. Ta ut riktning. Att kunna välja på ett nytt sätt. Det kommer ofta med ett pris. Kanske stängs en dörr (eller fönster), men det innebär med säkerhet att andra möjligheter öppnar sig.

Tankarna har också handlat om tacksamhet. Tacksamhet över de sammanhang jag är i och de människor som jag har i min närhet och som jag lärt känna det sista året. Gamla vänner vars närhet har intensifierats, nya vänner som kommit mig nära. Sammanhang som öppnat upp när livet känts ogästvänligt.

Mina tankar har också också varit i minnena. Så intensiva. Så brännande. Minnen som gör att då och nu blir till ett. Nu.

Framtiden är mig också mycket närvarande. Där ligger mina förhoppningar, önskningar, min tilltro och hopp.

Jag vill tro att det blåser nya vindar. Vindar som består av tacksamhet, minnen och tilltro.

Fönster. Det här med att öppna och stänga. Att titta ut, och att titta in.

För en massa år sedan befann jag mig i en kris. Tror en kan kalla det livskris. Var det här allt? Blir det inte mer än så här? Vad vill jag? Alla verkar har en så spännande tillvaro, vad har jag? Vad är kärlek? Vad är vänskap? Jag var trettio år och frågor lades till frågor. En minnesbild som finns ristad på näthinnan var när jag hängde ut ifrån lägenhetsfönstret, tjuvrökte, och tänkte ”Där ute pågår livet och här inne sitter jag”.

Jag tror faktiskt att det var en ganska sann bild av hur jag kände mig. Känslan av att vara instängd. Inte av någon annan än mig själv. Vem var jag egentligen? Och vad ville jag?

Fönstret är en talande metafor för hur jag vill förhålla mig till min tillvaro och mitt liv. Ibland kan det vara oerhört konstruktivt att öppna alla fönster och dra på ett sjutusans korsdrag! Fönster öppnas, det klirrar i glasen, dörrar slår i draget och det sveper in nytt syre i de välordnade och tillrättalagda rummen. Andra gånger stänger en till, lägger fetvadd mellan rutorna och pyntar med eterneller i bleka, om än, vackra färger. En tredje gång föredrar jag att tvätta fönstren så att jag utan problem kan se ut. Och en fjärde gång vill jag bara dra ner rullgardinen. Inte se. Inte synas.

Hur blir ett rum där inte luften byts ibland? Hur känns det hem som aldrig varit med om ett korsdrag? Hur luktar ett plats där allt står still?

Och hur känns det rum där det ständigt drar snålt från fönstren? Hur känns det hem som och den plats som aldrig får ro, för fönstret står alltid lite på glänt?

Att öppna upp för, och i det samma också låta det okända träda in, pockar på mod. Likväl som att veta när det är dags att haspa på.

Ibland sker det oväntade, utan förvarning. Livet spricker. Uppsägning. Skilsmässa. Sjukdomsbesked. Död. Fönster ställs på vid gavel bortom vår vilja och kontroll. Det enda val vi då har är hur vi vill förhålla oss till det oerhörda.

Vad står du inför? Vad behöver du just nu? Hur ska du hantera dina fönster? En genomvädring? Ett korsdrag? Ett stängt fönster med alla hasparna på? En vädringsglipa? Persienner? Jalusi? En grundligg tvätt?

Öppna. Stänga. Titta ut. Titta in.

Fönster.

Vad lägger du i begreppet familj?

Handlar familj om blodsband? Handlar familj om långa relationer? Handlar familj om kärlek och förståelse? Handlar familj om respekt och empati?

Vad lägger du i begreppet familj?

Jag är född in i en familj.

Jag är ingift in i en familj.

Och jag väljer de som jag kallar min familj. De har jag nödvändigtvis inte blodsband eller släktband till. Denna familj handlar inte om tid. Dock är kärlek, förståelse respekt och empati mycket centralt!

Det innebär att jag väljer bort den familj som inte visar, släktband till trots, ger och förhåller sig till kärlek, förståelse, respekt och empati.

Jag väljer bort för att kunna välja till det som är gott. Det som är varmt. Det som är kärleksfullt.

Så. Vad lägger du i begreppet familj? Vilka väljer du? Och vilka väljer du bort?

Kliver ut på innergården på kvällskvisten och mot mig strömmar syrendoften.

Mustig, Varm. Mycket.

I Tysta parken träffar jag en annan hundägare som står mitt i parken. Dyr still.

Han säger: ”Det gäller att njuta och ta in alla dofter och allt det vackra just nu”.

Jag instämmer. Parken är hjärtslitande vacker med alla sina syrener i olika färger och skiftningar. Luften är tung av väldoft. Det hissnar. Det är så vackert. Så mycket. Så fyllt.

Och jag tänker på hur jag längtat efter dofterna, färgerna och alla ljuden. Nu sover jag med öppet fönster och njuter av alla fåglar som sjunger, låter, lockar och skriker. Finner ljuden så härliga och försöker verkligen lyssna. Ge mig tid att lyssna. Det känns så viktigt efter vintern som är tyst, utan färg och doft.

Våren och sommaren är en tid för mina sinnen att glädjas och översköljas av intryck, kanske just för att de fått vila under vintern. Uppskattar årstiderna. Växlingarna.

På väg in igen stannar jag till och låter mig återigen överväldigas av doften och det underbara djuplila syrenträdet på innergården innan jag går in och lägger mig.

Den där känslan när solen möter huden för första gången efter vintern.

Efter bylsiga jackor. Varma tröjor och t-shirtar. Kängor, sockar och strumpor. Halsduk och vantar.

Naken oskyddad hud. Förundran över hur solens strålar känns direkt mot kroppen. Vinden som smeker försiktigt. Värmen som tinar upp.

Solkysst. Den lätta rodnad som solen lämnar efter sig. Varm hud.

För några år sedan hade jag glädjen att få följa med L till Västindien. En eftermiddag när vi gick utefter Grand Anse Beach hejade vi på en tjej som sålde mat och dryck. Hon undrade var vi kom ifrån och vad vi gjorde på Grenada. Hon såg på oss, log och sa ”Are you sweating the cold out?” Var det så uppenbart?

På Wermland Operas konsert i lördags var hettan närvarande under Dance Symphony. Rörelsen. Fötter som stampade. Leenden. Underbart att i de korta pauserna se musikerna torka svetten, att se publiken använda programmen som solfjädrar. Energin. Det som pulserar emellan oss. Värmen. Stämningen. Glädjen.

Efter vintern behöver jag solen och musiken för att känna. Jag behöver svettas ut kyla, snö, stelhet, regn, isande vind. Jag vill bli varm ända in i märgen och ut igen.

Jag vill leva.

Bedövande vackert. Jo, så säger vi ibland. Våren är så bedövande vacker? 

Jag håller inte med.

Jag finner våren allt annat än bedövande.

Jag upplever att våren sliter och drar i mig. Skakar mig. Tumlar runt med mig. Skriker till mig. Skoningslös i sina skönhet, i sin väldoft och i sin myckenhet.

Våren river i mig. Allt det gröna. All vacker fågelsång. Allt spirande. Allt levande.

Som jag har längtat efter solen, värmen, det som växer och doftar. Nu när vi är mitt i allt det fantastiska känner jag mig tveksam.

Eller ambivalent.

Eller tudelad.

Eller bådeoch.

Jag är allt annat än bedövad.

Under helgen har jag gått igenom, städat och sorterat vindsförrådet.

Och slängt. Och slängt.

Kartongvis med papper, papper, papper.

Det fick mig osökt att reflektera över hur många timmar det tagit mig att skriva alla dessa papper. Hur många minuter det kostat att fylla alla dessa pärmar med ord och meningar. Och om det var värt priset.

Den tanken är inte lika angenäm. Följdtanken blir om jag gjort riktiga val. Vilket osökt får mig att tänka på Sartre och hans idéer om människans frihet, val och ansvar.

Det skaver.

Vindstädningen öppnade upp för minnen.

Minnen av en tid som flytt och som inte längre existerar. En tid som varit. Dåtid.

Att städa innebär att göra sig av med, skapa en ny struktur och, om så är, fylla på med nytt. Det skriker i mig att en tid för alltid är förbi. Det gör så ont. Så oändligt ont. Frankel, den österrikiske psykiatern som tillbringade ett flertal år i koncentrationsläger, menar att bland annat våra minnen ger mening åt livet. Kanske kan städandet ge plats för minnen istället för att de ska skymmas av oviktiga ting och en massa bråte.

Frankel säger också att lidandet skapar mening. Jag är böjd att hålla med.

Alla dessa ord som skulle skrivas på papper, och som nu slängs, stal de utrymme från en tid jag nu så smärtsamt saknar?

På det finns inget svar.

Men nu är papperna slängda och minnena ligger öppna.

Solen värmer, småkillarna springer ivrig på och jag känner tillförsikt. Är på väg hem till mamma och pappa för att kratta i trädgården.

Plötsligt ser jag ett stort fång vitsippor blomma. Jag blir så förvånad. Utanför Karolinen, denna tegelkoloss, och innanför trottoaren blommar dessa små ljuvliga blommor.

Vitsippa. Jag smakar på namnet. Vitsippa. Det är något som smakar vår. Bokstäverna liksom rullar runt i munnen och kittlar på läppen.

Plötsligt ser jag scilla och andra lökväxter som springer upp ur jorden. Ur det torra och dammiga skjuter det upp klargröna skott. Så uppkäftigt. Här kommer vi!

Känner hur det spritter till inombords, solen når mig och blommornas sprängkraft rör mig och gör mig uppriktigt glad.

Vitsippa, scilla, snödroppe, påsklilja. Så förfinade, skira och samtidigt vårens obändiga budbärare som förutspår liv och kraft. Igen, dessa vårsmakande namn! Namn som rymmer en melodi om livet.

Mellan dragen med krattan ser jag så hur en snödroppe trängt igenom och vuxit fram ur fjolårets torkade, bruna löv. Jag stannar till, mitt i draget, häpen.

Där i ett ögonblick rymdes hela livet.