Vindstädning

Under helgen har jag gått igenom, städat och sorterat vindsförrådet.

Och slängt. Och slängt.

Kartongvis med papper, papper, papper.

Det fick mig osökt att reflektera över hur många timmar det tagit mig att skriva alla dessa papper. Hur många minuter det kostat att fylla alla dessa pärmar med ord och meningar. Och om det var värt priset.

Den tanken är inte lika angenäm. Följdtanken blir om jag gjort riktiga val. Vilket osökt får mig att tänka på Sartre och hans idéer om människans frihet, val och ansvar.

Det skaver.

Vindstädningen öppnade upp för minnen.

Minnen av en tid som flytt och som inte längre existerar. En tid som varit. Dåtid.

Att städa innebär att göra sig av med, skapa en ny struktur och, om så är, fylla på med nytt. Det skriker i mig att en tid för alltid är förbi. Det gör så ont. Så oändligt ont. Frankel, den österrikiske psykiatern som tillbringade ett flertal år i koncentrationsläger, menar att bland annat våra minnen ger mening åt livet. Kanske kan städandet ge plats för minnen istället för att de ska skymmas av oviktiga ting och en massa bråte.

Frankel säger också att lidandet skapar mening. Jag är böjd att hålla med.

Alla dessa ord som skulle skrivas på papper, och som nu slängs, stal de utrymme från en tid jag nu så smärtsamt saknar?

På det finns inget svar.

Men nu är papperna slängda och minnena ligger öppna.