Bedövande vackert. Jo, så säger vi ibland. Våren är så bedövande vacker?
Jag håller inte med.
Jag finner våren allt annat än bedövande.
Jag upplever att våren sliter och drar i mig. Skakar mig. Tumlar runt med mig. Skriker till mig. Skoningslös i sina skönhet, i sin väldoft och i sin myckenhet.
Våren river i mig. Allt det gröna. All vacker fågelsång. Allt spirande. Allt levande.
Som jag har längtat efter solen, värmen, det som växer och doftar. Nu när vi är mitt i allt det fantastiska känner jag mig tveksam.
Eller ambivalent.
Eller tudelad.
Eller bådeoch.
Jag är allt annat än bedövad.
artexista 