Leva

Den där känslan när solen möter huden för första gången efter vintern.

Efter bylsiga jackor. Varma tröjor och t-shirtar. Kängor, sockar och strumpor. Halsduk och vantar.

Naken oskyddad hud. Förundran över hur solens strålar känns direkt mot kroppen. Vinden som smeker försiktigt. Värmen som tinar upp.

Solkysst. Den lätta rodnad som solen lämnar efter sig. Varm hud.

För några år sedan hade jag glädjen att få följa med L till Västindien. En eftermiddag när vi gick utefter Grand Anse Beach hejade vi på en tjej som sålde mat och dryck. Hon undrade var vi kom ifrån och vad vi gjorde på Grenada. Hon såg på oss, log och sa ”Are you sweating the cold out?” Var det så uppenbart?

På Wermland Operas konsert i lördags var hettan närvarande under Dance Symphony. Rörelsen. Fötter som stampade. Leenden. Underbart att i de korta pauserna se musikerna torka svetten, att se publiken använda programmen som solfjädrar. Energin. Det som pulserar emellan oss. Värmen. Stämningen. Glädjen.

Efter vintern behöver jag solen och musiken för att känna. Jag behöver svettas ut kyla, snö, stelhet, regn, isande vind. Jag vill bli varm ända in i märgen och ut igen.

Jag vill leva.