Jag har haft en mängd uppslag och tankar om vad jag vill skriva om denna vecka.
Det har rört sig om talesätt som att det ”blåser nya vindar” och att ”känna vind i seglen”. Har haft den känslan. Detta att göra val. Ta ut riktning. Att kunna välja på ett nytt sätt. Det kommer ofta med ett pris. Kanske stängs en dörr (eller fönster), men det innebär med säkerhet att andra möjligheter öppnar sig.
Tankarna har också handlat om tacksamhet. Tacksamhet över de sammanhang jag är i och de människor som jag har i min närhet och som jag lärt känna det sista året. Gamla vänner vars närhet har intensifierats, nya vänner som kommit mig nära. Sammanhang som öppnat upp när livet känts ogästvänligt.
Mina tankar har också också varit i minnena. Så intensiva. Så brännande. Minnen som gör att då och nu blir till ett. Nu.
Framtiden är mig också mycket närvarande. Där ligger mina förhoppningar, önskningar, min tilltro och hopp.
Jag vill tro att det blåser nya vindar. Vindar som består av tacksamhet, minnen och tilltro.
artexista 