Jag har funderat mycket på tystnad.

Är tystnaden avsaknad av ljud? Icketal?

Är tystnad beroende av det som låter, av det talade, av ljuden och bullret, av det hörda? Hänger det hörbara och det tysta ihop? Är de varandras syskon? Oavvisligt sammanflätade.

Tystnad kan ge ro. Sinnesro. Vi uppmanas ibland att ”lyssna på tystanden”. Men det är ju knappast möjligt. Vi lyssnar ju på det som stickar fram ur tystnaden. Vi lyssnar på det som kryper fram ur det ohörbara. Vi kan lyssna på det som framträder på tystnadens fond och bakgrund. Hur höra det som inte hörs?

Tystnad är makt. Att inte svara på mail är maktutövning. Att inte svara på samtal är en demonstration av makt. Att inte låta dig veta, känna och förstå vad jag menar, tänker och känner är uppvisande och utförande av makt.

Grymt. Tystnad är ett fantastiskt effektivt sätt att få en människa att känna sig utanför, ohörd och negligerad. Exkluderad.

Ohördgjord.

Maktutövning. En maktutövning som kan gömma sig bakom det naiva och oerhört hjärtlösa ”Men jag har ju inte gjort något”, ”Jag sa ingenting!”, ”Jag tänker inte lyssna på det här något mer!”

Att inte göra, att inte tala, att inte lyssna, att inte göra val är också handlingar och val. Ickeval är också val. Jean-Paul Sartre kallar detta för ”ond tro”. Detta att inte förstå att jag är ansvarig för den frihet som jag innehar som människa, att inte ta ansvar för de val jag kan göra. Att gömma sig bakom ickeval är att lämna sig själv i sticket. Ond tro.

Att vara tysta tillsammans bygger på ett förtroende. Lars Björklund skriver i sin bok ”Modet att ingenting göra. När orden inte räcker till” att det ibland är viktigare att vara tyst än att tala. Tystnaden kan ge den verkliga berättelsen rum. Det samförstånd som infinner sig i tystnaden kan var betydligt djupare och innerligare än att prata. Jag instämmer. Men ett förtroende måste finnas. Hur skapas förtroende för tystnadens vara och rum?

Tystnaden har många ansikten och kan förstås på många sätt.

Vad är din relation till tystnaden?

 Använder du dig av tystnad?

Är du tystnad?

Slänger du aningslöst tystnaden i knät på din medmänniska?

Tar du ansvar för det tysta eller lämnar du människor i tystnad?

Ger du utrymme för tystnad?

Ibland kan jag uppleva att det går som osynliga trådar mellan oss människor. Trådar som binder oss samman, som skapar samförstånd, som får oss att samspela och samverka. Osynliga trådar som skapar förbindelser emellan. Trådar i mellanrummet mellan oss människor.

När de där trådarna inte finns blir det liksom…Tomt. Tyst. Kargt. Ensamt.

I lördags var vännerna G, B och jag på konsert. På scenen befann sig sex musiker. Pianisten satt lätt bakom de fem stråkmusikerna och ledde ensemblen. Med sin kropp.

En nick. En inandning. En gest. En blick.

De andra musikerna svarade på samma vis.  Mellan musikerna sträckte sig, vad jag upplevde som, trådar av samförstånd, lyssnande, in- och uttryck, initiativ, följande och förande, andning, känslor och intensitet. Kroppar sträcktes mot varandra i ett lyssnande, givande, klingande och tagande.

Jag fick en känsla av att musikernas ögon kunde höra och att deras öron kunde se. Ett synlig hörande och en hörande syn. Som trådar. Emellan.

I konsertens programblad gick följande att läsa:

”Båda makarna var aktiva konsertgivare. Amanda gjorde långa konsertturnéer i Norden och på kontinenten samt var en framgångsrik kompositör. Men då hände det som så ofta hände på den tiden: Då en kvinnlig kompositör och utövare gifte sig med en berömd manlig musiker, begränsades hennes professionella musikutövande betydligt. Amandas musik glömdes bort. Först på 1990-talet återupptäcktes hon. Förhoppningsvis kommer hennes musik återigen att finnas på repertoaren i större utsträckning, den förtjänar det!” (http://www.wermlandopera.com/evenemang/klassisk-lordag-konsert-3).

Texten handlar om violinisten och kompositören Amanda Maier. Hon föddes 1853 och dog 1894.

Trådar kan sträckas mellan människor i samma nu, men också genom tiden till ett då. I lördags spändes trådar till den bortglömda, synnerligen kompetenta och skickliga kvinnan Amanda. I musiken blev hennes känslor och intentioner åter hörda, hennes idéer fick flyga, hennes person fick ton. Trådar mellan tid och rum kunde göra det glömda synligt, det tysta hörbart, det stilla kännbart.

Trådar emellan tider.

Musiken skapade och sträckte ut de allra sinnligaste trådar till publiken. Vi blev omspunna och omslutna av det osynligt kännbara. Här och nu, grundade i då. Mellan oss som inte kände varandra spanns trådar och ett vi blev till. För en stund.

”Jag ska tänka lite” sa M, två och ett halvt år, och stängde de för henne gigantiska dörrarna bakom sig.

Klart och tydligt deklarerade M att hon ville tänka, hon ville göra det själv och hon ville vara ifred.

Jag blir så tagen av M:s självklara önskan – Jag ska tänka lite.

Vi zappar, twittrar, facebookar, sms:ar, mms:ar, instagrammar, mailar och pratar och trixar och fixar och…men när tänker vi? När stänger vi dörren, är med oss själva och tänker ett slag?

Allt ska gå snabbt och fort i dag, vara effektivt, nyttigt, kvantitativt, mätbart och smart. Ju mer vi har att göra dess då coolare verkar det. En av fördelarna med att ha schemat fullt är just att vi då slipper att tänka. Vi får liksom ett egalt argument att slippa tänka. ”Det är fullt upp nu, vet du”.

Och så gör vi ju en hel massa saker. Hela tiden. Och vi berättar gärna om det för omgivning. Om de resor vi gör, om de böcker vi läser, om musiken vi lyssnar på, om hur mycket vi tränar, om vad vi äter och vad vi inte äter. ”Because I’m worth it”.

Men när är vi?

Hur uttrycker vi det?

”Because I need it…”?!?!

Jag hamnar då som nu i tv-soffan. Jag slipper tänka. Slipper ta ansvar. Slipper göra val. Tycker nog att jag är värd och ta det lite lugnt. Då och då. Relaxa lite. De korta sekvenser mellan reklaminslagen tillåter inga långa tankekedjor som utmanar och provocerar – istället bjuds det på snuttar och förkortade tankar. Och tack jag vet, det är bara och sluta att titta, byta kanal, byta bolag, byta liv. Jo, jag vet. Guilty pleasure.

M två och ett halvt vet vad hon gör. Hon är noggrann och nyfiken. Väljer. Gör viktigt.

Jag ska kravla mig ur filten i soffan, slå av tv:n och titta på snöfallet ett slag. Vet inte vilka tankar som kommer ur det, men i tystnaden efter bruset går de i alla fall att höra.

Min morfar var brobyggare.

Han byggde broar i hela Sverige och familjen flyttade med från bygge till bygge. Jag fick aldrig träffa min morfar. Han dog två år innan jag föddes.

Min mormor däremot fick jag träffa mycket. Mormor bodde tillsammans med oss från det att jag var sex år. Mormor var alltid hemma. Följde oss till skolan, mötte oss efteråt. När mormor bakat möttes vi av att huset doftade av nybakat bröd och bullar. På den tiden kändes det exklusivt med köpebröd. Tiderna förändras. Mormor var som en bro till svunna tider, till morfar, till en tid som inte längre var. Mormor var också en bro mellan min mamma och mig, mot tiden framför. En bro, en länk emellan. Jag fick bli del i en kedja.

Karlstads gamla stenbro har precis genomgått en restaurering. Den är nu smakfullt ljussatt där de vackra stenvalven framträder med sin skönhet. Jag är så fascinerad av denna bro. Bron skänker mig tröst, står för stabilitet och trygghet. Bron är ett slags monument över att livet går vidare. De mjuka valven är starka, håller ihop och håller uppe.

På promenaden hem från kyrkogården ser jag fem broar och slås av att Karlstad är ett delta. Vad skulle vi vara utan broar som förde oss mellan landmassor, som gör det lätt att ta sig från plats till plats, som binder samman människor och sammanhang? Vi har många talesätt som involverar bron som företeelse: Bygga broar mellan människor. Bränna broar. Mycket vatten har flutit under broarna.

Vatten, det rörliga, det föränderliga, det osäkra och känsliga.

Bron, det stabila, trygga och säkra. Hur skapa broar i ett känslomässigt delta? Hur kan det föränderliga leva sida vid sida med det fasta och stadiga?

Fem broar.

Min morfar har byggt en av dem och jag känner en stor stolthet över det.

I kväll ska jag titta på Bron tillsammans med min väninna A. Dricka te och äta mammas skorpor, gjorda efter mormors recept.

Välkommen till Art Existas blogg!

Här kommer jag att blanda det personliga med det professionella. Tankar, idéer och funderingar kommer leva sida vid sida. Många frågor. Få svar.

Innergården

Vovvarna ligger på deras nya plats i fönstret och spanar ut över världen. Världen – en innergård. Någon går in i sin trappuppgång, en annan hastar över gården mot nya äventyr. En katt slinker förbi. Fåglar hoppar från en gren till en annan och en kråka kraxar till. Inget undgår vovvarnas ögon. Jag blickar upp över hustaken. Himlen är grå, det blir ingen snö i dag.

Ett år är snart till ända, endast några få dagar kvar. 2017 – ett brutalt år. Dörrar slogs igen. Rakt i ansikte. Livet visade ingen hänsyn. Hårt och grymt – utan pardon. Slet, rev och trasade sönder. Hur leva vidare när det otänkbara händer? Livet tar inte hänsyn. Livet är. Är.

Vänners och familjs stora och villkorslösa omsorg, omtanke och kärlek gör att det trots allt går. ”En dag i taget”. En klyscha. Den sista tiden har jag fått erfara att det är många klyschor som innehåller både livsvisdom och levd erfarenhet. Livet är. Är.

Ett nytt år randas. (Nya) stigar kan trampas. (Nya) spår kan spåras. (Ny) förståelse och kunskap kan skapas. (Nya) kontakter, arenor, och sammanhang kan bli till.

Art Exista.

Att existera betyder att stiga fram. Att kliva ut ur skuggan. Att bli till.

Art Exista.

Art. Konst. Livskonst.

Konsten att bli till. Så tänker jag mig 2018.

Himlen är grå. Kråkorna kraxar. Någon hastar över gården. Någon kommer hem.

Världen – en innergård.