Broar

Min morfar var brobyggare.

Han byggde broar i hela Sverige och familjen flyttade med från bygge till bygge. Jag fick aldrig träffa min morfar. Han dog två år innan jag föddes.

Min mormor däremot fick jag träffa mycket. Mormor bodde tillsammans med oss från det att jag var sex år. Mormor var alltid hemma. Följde oss till skolan, mötte oss efteråt. När mormor bakat möttes vi av att huset doftade av nybakat bröd och bullar. På den tiden kändes det exklusivt med köpebröd. Tiderna förändras. Mormor var som en bro till svunna tider, till morfar, till en tid som inte längre var. Mormor var också en bro mellan min mamma och mig, mot tiden framför. En bro, en länk emellan. Jag fick bli del i en kedja.

Karlstads gamla stenbro har precis genomgått en restaurering. Den är nu smakfullt ljussatt där de vackra stenvalven framträder med sin skönhet. Jag är så fascinerad av denna bro. Bron skänker mig tröst, står för stabilitet och trygghet. Bron är ett slags monument över att livet går vidare. De mjuka valven är starka, håller ihop och håller uppe.

På promenaden hem från kyrkogården ser jag fem broar och slås av att Karlstad är ett delta. Vad skulle vi vara utan broar som förde oss mellan landmassor, som gör det lätt att ta sig från plats till plats, som binder samman människor och sammanhang? Vi har många talesätt som involverar bron som företeelse: Bygga broar mellan människor. Bränna broar. Mycket vatten har flutit under broarna.

Vatten, det rörliga, det föränderliga, det osäkra och känsliga.

Bron, det stabila, trygga och säkra. Hur skapa broar i ett känslomässigt delta? Hur kan det föränderliga leva sida vid sida med det fasta och stadiga?

Fem broar.

Min morfar har byggt en av dem och jag känner en stor stolthet över det.

I kväll ska jag titta på Bron tillsammans med min väninna A. Dricka te och äta mammas skorpor, gjorda efter mormors recept.