”Jag ska tänka lite” sa M, två och ett halvt år, och stängde de för henne gigantiska dörrarna bakom sig.
Klart och tydligt deklarerade M att hon ville tänka, hon ville göra det själv och hon ville vara ifred.
Jag blir så tagen av M:s självklara önskan – Jag ska tänka lite.
Vi zappar, twittrar, facebookar, sms:ar, mms:ar, instagrammar, mailar och pratar och trixar och fixar och…men när tänker vi? När stänger vi dörren, är med oss själva och tänker ett slag?
Allt ska gå snabbt och fort i dag, vara effektivt, nyttigt, kvantitativt, mätbart och smart. Ju mer vi har att göra dess då coolare verkar det. En av fördelarna med att ha schemat fullt är just att vi då slipper att tänka. Vi får liksom ett egalt argument att slippa tänka. ”Det är fullt upp nu, vet du”.
Och så gör vi ju en hel massa saker. Hela tiden. Och vi berättar gärna om det för omgivning. Om de resor vi gör, om de böcker vi läser, om musiken vi lyssnar på, om hur mycket vi tränar, om vad vi äter och vad vi inte äter. ”Because I’m worth it”.
Men när är vi?
Hur uttrycker vi det?
”Because I need it…”?!?!
Jag hamnar då som nu i tv-soffan. Jag slipper tänka. Slipper ta ansvar. Slipper göra val. Tycker nog att jag är värd och ta det lite lugnt. Då och då. Relaxa lite. De korta sekvenser mellan reklaminslagen tillåter inga långa tankekedjor som utmanar och provocerar – istället bjuds det på snuttar och förkortade tankar. Och tack jag vet, det är bara och sluta att titta, byta kanal, byta bolag, byta liv. Jo, jag vet. Guilty pleasure.
M två och ett halvt vet vad hon gör. Hon är noggrann och nyfiken. Väljer. Gör viktigt.
Jag ska kravla mig ur filten i soffan, slå av tv:n och titta på snöfallet ett slag. Vet inte vilka tankar som kommer ur det, men i tystnaden efter bruset går de i alla fall att höra.
artexista 