Trådar emellan

Ibland kan jag uppleva att det går som osynliga trådar mellan oss människor. Trådar som binder oss samman, som skapar samförstånd, som får oss att samspela och samverka. Osynliga trådar som skapar förbindelser emellan. Trådar i mellanrummet mellan oss människor.

När de där trådarna inte finns blir det liksom…Tomt. Tyst. Kargt. Ensamt.

I lördags var vännerna G, B och jag på konsert. På scenen befann sig sex musiker. Pianisten satt lätt bakom de fem stråkmusikerna och ledde ensemblen. Med sin kropp.

En nick. En inandning. En gest. En blick.

De andra musikerna svarade på samma vis.  Mellan musikerna sträckte sig, vad jag upplevde som, trådar av samförstånd, lyssnande, in- och uttryck, initiativ, följande och förande, andning, känslor och intensitet. Kroppar sträcktes mot varandra i ett lyssnande, givande, klingande och tagande.

Jag fick en känsla av att musikernas ögon kunde höra och att deras öron kunde se. Ett synlig hörande och en hörande syn. Som trådar. Emellan.

I konsertens programblad gick följande att läsa:

”Båda makarna var aktiva konsertgivare. Amanda gjorde långa konsertturnéer i Norden och på kontinenten samt var en framgångsrik kompositör. Men då hände det som så ofta hände på den tiden: Då en kvinnlig kompositör och utövare gifte sig med en berömd manlig musiker, begränsades hennes professionella musikutövande betydligt. Amandas musik glömdes bort. Först på 1990-talet återupptäcktes hon. Förhoppningsvis kommer hennes musik återigen att finnas på repertoaren i större utsträckning, den förtjänar det!” (http://www.wermlandopera.com/evenemang/klassisk-lordag-konsert-3).

Texten handlar om violinisten och kompositören Amanda Maier. Hon föddes 1853 och dog 1894.

Trådar kan sträckas mellan människor i samma nu, men också genom tiden till ett . I lördags spändes trådar till den bortglömda, synnerligen kompetenta och skickliga kvinnan Amanda. I musiken blev hennes känslor och intentioner åter hörda, hennes idéer fick flyga, hennes person fick ton. Trådar mellan tid och rum kunde göra det glömda synligt, det tysta hörbart, det stilla kännbart.

Trådar emellan tider.

Musiken skapade och sträckte ut de allra sinnligaste trådar till publiken. Vi blev omspunna och omslutna av det osynligt kännbara. Här och nu, grundade i då. Mellan oss som inte kände varandra spanns trådar och ett vi blev till. För en stund.

2 kommentarer

  1. Underbart skrivet om din upplevelse i lördags! Jag kom just på nu en händelse som etsat sig fast.Länge sedan då jag bodde i Falun.En kväll med musiker och Bo Setterlind på Falu museum.Magiskt och i pauserna hade man kunnat höra en nål falla!Jag minns det så väl och känslan satt i länge.

    Gillad av 1 person

  2. Varmt tack Ann-Britt! Och just det som du beskriver – koncentrationen, att tiden stillnar, fokuset och den totala närvaron. Den upplevelsen lever kvar. Länge.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s