Stå ut – hålla ut

”Det gäller att ta sig igenom sorgen, vet du”

”Förstår att du är mitt i ett sorgearbete just nu”

”Hör av dig om du vill göra något”

 

Att vara i sorg innebär att världen framstår som en karg plats. Allt påminner om den jag älskar, saknar och sörjer. Samtidigt som hemmet är min borg, trygghet och den plats där jag trivs är alla minnen både en källa till glädje och bottenlös sorg.

Häromdagen när jag skulle köpa blommor på Kallenius blev situationen mig snudd på övermäktig. Allt påminde om Per. Alla de gånger jag följt med för att köpa lökar, sommarblommor och perenner för plantering på innergården. Alla de gånger vi varit här för att köpa buketter till någon vi håller av. Alla de gånger som frön skulle väljas och köpas inför sommarens sådd. På floristernas täckvästar står det trädgårdsmästare. Jag håller knappt ihop.

Vardagens alla minnen. Så ljusa. Så varma.

Nu så knivskarpt plågsamma. Hur ska jag stå ut?

Undrar då hur det är möjligt att tro att jag ska ta mig igenom sorgen. Att ta sig igenom innebär att vi tar oss ut på andra sidan. Jag undrar vad väntar mig på andra sidan. Glömska. Förträngning. Förnekelse. Det kommer aldrig att ske.

Jag ska inte igenom något.

Jag ska lära mig att stå ut.

Jag ska stå ut med att leva parallellt med smärta, sorg och saknad.

Sorgen är skoningslös.

 

Sorgearbete. Vem kom på det uttrycket?

Sorgearbete.

Sorgearbete andas effektivitet och nytta. Skitsnack. Sorg är inget arbete – det är en process. Hur många gånger har jag inte själv använt begreppet. Men det var innan.

Sorgeprocess. Sorg innebär att ditt liv brutalt har förändrats. Det kommer inte bli sig likt igen. Sorg innebär att en process är i görande. En process som jag kanske har valt själv eller helt enkelt blivit utsatt för. Valet består i hur jag ska förhålla mig till det för alltid förändrade livet. Hur ska jag hantera processen? Hur kan mitt liv bli meningsfullt igen? Hur ska jag stå ut?

 

”Hör av dig om du vill hitta på något?” ”Du kan ringa när som helst!”

Dessa vänliga, omtänksamma och kärleksfulla kommentarer och uppmaningar. Sagda i största välmening. Men de funkar dåligt på en människa i sorg. Är du i sorg finns det ingen ork och energi att vara den som tar kontakt, lyfter luren, tar initiativ, har uppslag och förslag. Är jag i sorg går den lilla energi som finns åt till att gå upp på morgonen och försöka rulla igång ännu en (meningslös) dag.

Har du en person i sorg i din vänkrets ligger ansvaret på dig att ta kontakt, att hålla kontakten och ta initiativ.

Tufft. Ja.

Men ingenting i jämförelse med hur den medmänniska som just nu befinner sig i kris och sorg har det.

 

Min massör berättar att jag är stel och spänd i vaderna, men jag har inte tagit ett löpsteg på evigheter. Jag står ut.

Kanske handlar det inte om att stå ut?

Kanske skulle det vara mer konstruktivt om jag försökte hålla ut i min sorgeprocess istället?

Hålla ut genom dagar och nätter, månader och år.